Leva med barn?

Jag är sambo med en man med barn. Barnet är förhållandevis självgående så jag behöver inte ta särskilt mycket ansvar. Precis som du känner jag ingen som helst glädje inför barnveckorna och tycker också våra bästa stunder uppleva när vi är ensamma/i alla fall utan barnet. Hon är för mig en ointressant, tråkig, fantasilös tjej. Kanske ett barn av sin tid där allt handlar om utseende, prylar, pengar osv. Så jag kan verkligen inte riktigt konekta med henne på alvar. Hon är dock väldigt förrjust i mig och vår relstion är bra. Men precis som du känner jag igen glädje över det. På sin höjd lättnad.

Jag har som tur är ingen direkt önskan att få egna barn, även om jag i den här relation funderat på det då och då. Jag tror det underlättar något extremt eftersom det gör att jag inte är så benägen att känna att han genom sin dotter får/har något vi borde haft tillsammans. Ett gemensamt barn tror jag för oss skulle kunna skapa problem, tex genom att sambon skulle vilja kompensera sin första dotter ännu mer för att inte riskera att hon skulle känna sig bortglömd/bortprioriterad och då skulle jag känna att han inte engagerade sig i oss tillräckligt. Å andra sidan skulle det kanske vara väldgt bra för min och hennes relation då hon väldigt gärna vill ha ett syskon här (har två hos mamman) och då skulle vi kunna konekta över/genom bebisen. Men vem vet?