Bonusfamilj - behöver råd

Jag lever i en bonusfamilj sedan en kort tid tillbaka. 
Jag har en dotter på heltid och min sambo har två barn varannan vecka.

Jag och min sambo trivs väldigt bra tillsammans, vi har ett fint förhållande och älskar varandra väldigt mycket. Det enda vi bråkar om är barnen (som dock är ett problem).. Vi har bråkat mycket och haft svårt att få ihop en vi-känsla i våran nya familj. Vi är båda så vana att våra liv endast handlar om våra respektive barn så att det har blivit så att vi lever som "två familjer under samma tak".  Jag vet inte hur man ska tänka, resonera, känna, göra, behandla barnen riktigt. Min dotter är ju mitt liv och hans barn är hans liv. Vi kommer ju aldrig att älska varandras barn på samma sätt som man älskar sitt eget. Jag är inte heller en sådan person som ger närhet till vem som helst (jag känner mig obekväm med att ge hans barn närhet tex). Och jag vet inte hur jag ska bete mig? Vilken roll jag ska ha? Hur mycket jag ska göra för dem? Och konkret hur jag ska bete mig? 

Jag har ångest hela tiden, jag har press på mig att jag måste "anstränga mig" så fort dem kommer. Att jag måste "spela glad" när de kommer fast än jag känner att det känns jobbigt. Jag har så mycket krav på mig själv att jag nu nästan har gett upp. Jag är sååå trött... Jag sover och sover men blir aldrig pigg. Jag är nästan konstant irriterad när dem är här. Jag stör mig på allt de gör. Jag stör mig när de klänger på sin pappa hela tiden (dom är väldigt klängiga), jag blir irriterad när de väcker oss på helgen (min dotter har lärt sig att se på tv en stund själv), jag blir irriterad när de trotsar, bråkar osv. Jag vet inte vad jag ska göra eller vad det bottnar i. Det är inte så ofta som jag känner "åh, vad roligt att dom ska komma", utan jag känner bara ångest och en massa krav på att jag måste vara pigg, glad, pedagogisk, ge närhet(fast jag blir obekväm), gruvar för nattningen (eftersom ett av barnen gråter hysteriskt efter sin pappa. Då känner jag hopplöshet..Varför ska jag natta när barnet inte vill?).

Jag tror att jag är påväg att bli utbränd. (Jag har studerat på heltid i flera år nu samtidigt som jag har varit ensamstående under alla år. Och sedan har jag alltid haft höga krav på mig själv när det gäller allt - från att vara en perfekt mamma till att få höga betyg i skolan till att vara duktig på jobbet). Jag känner att jag inte riktigt har samma ork som tidigare. I början kunde jag anstränga mig mer med min sambos barn. Jag orkade spela glad, jag orkade natta (trots hysteriska barn), jag orkade ge dem lite extra av mig själv. Men nu orkar jag inte längre. Jag är så trött och slut och samtidigt går jag runt med en kraftig ångest hela tiden. Jag känner ångest och dåligt samvete över hur jag känner, och jag har ångest mot min son som får mindre tid och uppmärksamhet av mig när dem är här. 

Vad ska jag göra? Hur ska man bete sig som en bonusförälder? Hur gör ni andra som lever i en bonusfamilj? Hur tänker ni, hur känner ni? Går ni runt med ångest och dåligt samvete mot era egna barn? Hur resonerar ni? 

Måste bara fråga er igen... hur har ni löst det rent praktiskt i era bonusfamiljer? Uppfostrar ni varandras barn? Vabbar ni ? Närhet? Umgås på tu man hand osv. Hur involverade är ni i dem andres barn? Om ni inte orkar med- får ni gå undan då eller blir er partner sur?