Hantera flyttångest

Vi har köpt ett radhus som vi ska flytta till i sommar. Problemet är att jag har ångrat mig! Jag vill inte flytta ifrån området vi bor i, lägenheten vi har nu. Känner mig usel som drar upp dottern ur sin skola där hon trivs bra utan någon bra anledning än att vi fick lust att köpa bostadsrätt. Vi flyttar inte alltför långt, så hon kommer fortfarande kunna hålla kontakten med sina vänner, men ändå. Hon går i förskoleklass nu och det kommer ju inte alls att bli samma sak att inte gå i samma klass.

Jag har svårt att förklara hur det blev så här dumt. Det kändes kul med en flytt, då när vi valde att köpa ett radhus och det hela gick så snabbt (alldeles för snabbt) att det är först efteråt som man får tid att tänka igenom det ordentligt. Vi har tänkt i flera år att vi ska flytta ifrån det område vi bor i nu innan dottern blir "stor" eftersom det är ett rätt stökigt område periodvis och vi har tänkt att det går utmärkt att bo här med små barn men kanske inte med lite större barn och spanat på hemnet i något drygt år och varit på flera visningar. Nu är jag inte så säker längre, tänker att det är ett rätt bra område trots allt. Vi tänkte också att det var ett bra läge nu, innan bebisen föds - är gravid och innan dottern börjar ettan.

Det finns ju andra anledningar också, som att vi ville ha någonting större. Mycket tror jag också att det handlade om någon slags förväntning hos oss, att nästa steg i "livskarriären" är att köpa bostad, utan att ifrågasätta det så noga. Nu när man har hunnit tänka lite mer på det så känns det inte viktigt alls.

Det finns ingen återvändo, i alla fall. Kontraktet är påskrivet, lägenheten är uppsagd. Jag måste bara hitta ett sätt att hantera det här på ett bättre sätt. För nu hanterar jag det riktigt, riktigt dåligt. Allt med nya bostaden känns dåligt, och allt med den gamla känns bra, helt orimligt svartvitt känns det. Vaknar på nätterna och grubblar hur det kunde bli så tokigt.

Vad kan jag göra för att hantera det bättre?

Birgitta02

Äldre 13 Apr 14:23

#1

Låter trist allt det där. Du får nog omprogrammera dig själv. Försök se alla fördelar med flytten. Ditt barn är i en ålder att hon ganska snäbbt anpassar sig misstänker jag. Det tar ju också tid att bo in sig. Det välkända är oftast väldigt tryggt. Och du kanske kommer känna dig främmande i ditt nya område ett tag. Men ge det ett par år. Inget säger att ni inte kan flytta tillbaka om det går åt skogen. Vilket jag inte alls tror det gör.

Du skrev själv i början att området du bor i inte är så jättebra. Hur är det att växa upp och bli tonåring där? Kanske det faktiskt är bättre mänsklig miljö i det nya boendet? Ett tryggare område för barnen? Av erfarenhet vet jag att hyresområden ofta är stökigare än områden med bostadsrätter (bott i både och). Så ge det en chans och försök att inte känna ånger över det.

Anonym (Lika)

Äldre 16 Apr 09:34

#2

Kunde varit jag som skrivit den här tråden. Nästan i alla fall. Har nyss flyttat till radhus. Bodde tidigare på ett rätt stökigt område, ett ställde där jag inte ville att mitt barn skulle växa upp i. Valde att flytta en bit utanför stan, mycket barnfamiljer och lugnt område. MEN sonen flytta från sina vänner som han tidigare kunde gå till. Jag gjorde så att han fått gått kvar i samma skola, åker ändå förbi där på vägen till jobbet. Så kör jag honom till sina kompisar ofta så dom får leka ändå. Han har träffat några nya kompisar i området också vilket är superkul! Hade velat att han byter skola då den här skolan är mycket bättre, men tänkte får ta en sak i taget så det inte blir att jag tycker upp honom från allt på en gång.

Anonym (mira) Trådstartaren

Äldre 18 Apr 09:40

#3

Birgitta02 skrev 2016-04-13 14:23:41 följande:

Låter trist allt det där. Du får nog omprogrammera dig själv. Försök se alla fördelar med flytten. Ditt barn är i en ålder att hon ganska snäbbt anpassar sig misstänker jag. Det tar ju också tid att bo in sig. Det välkända är oftast väldigt tryggt. Och du kanske kommer känna dig främmande i ditt nya område ett tag. Men ge det ett par år. Inget säger att ni inte kan flytta tillbaka om det går åt skogen. Vilket jag inte alls tror det gör.

Du skrev själv i början att området du bor i inte är så jättebra. Hur är det att växa upp och bli tonåring där? Kanske det faktiskt är bättre mänsklig miljö i det nya boendet? Ett tryggare område för barnen? Av erfarenhet vet jag att hyresområden ofta är stökigare än områden med bostadsrätter (bott i både och). Så ge det en chans och försök att inte känna ånger över det.

Tack för att du svarar! Ja, jag borde jobba hårdare med att hitta fördelarna. (Istället för nu då det lätt blir att jag ägnar nätterna åt att lista nackdelarna? jag inser ju själv hur osunt det är. Det knasiga var att INNAN beslutet togs då kunde jag se många fördelar och vi HAR pratat igenom allt i timmar och gjort plusminus-listor, ÄNDÅ känns det nu som jag inte förstår hur jag tänkte). Det känns svårt att flytta tillbaka tyvärr, eftersom vi förbrukade våra ködagar på den här lägenheten och med bara några få års ködagar så kan man bara få bostad i höghusen där man inte vill bo. Vi har inte råd att köpa något där heller, finns annars bland annat ett jättefint radhusområde i utkanten av området. Därför känns det väldigt oåterkalleligt.

Jo, det är ju så vi har tänkt att så länge hon är liten så är det ett bra område och då har vi ju även koll på henne och vart hon befinner sig. Men att det inte känns bra när hon blir större. Men jag vet inte, vad som bara är rykten och negativa förväntningar. Finns ju många bra familjer och många bra barn som bor i området och dåligt sällskap finns ju att hittas överallt. Våran hyreslägenhet ligger i ett lugnare område men även där finns ju problem med bilbränder, saboterade förskolegårdar och sådant. Var med om att sitta i en buss som blev kastad sten på för några år sedan strax före vår hållplats, det var väldigt obehagligt. Men det är ju grejer som ändå händer väldigt sällan, oftast är det ju lugnt. Det var en period på dagis då de hade problem med att små barn använde ett alldeles för brutalt språk (sådant som att jag ska skära halsen av dig) när de blev arga på varandra. Förskolefröknarna pratade om att de tog efter sina storasyskon och att föräldrarna var svåra att nå och då kände vi verkligen att vi inte ville bo kvar hela dotterns barndom. Men de jobbade hårt med detta och skolan hon går i nu verkar väldigt lugn. Och alla områden har väl sina problem?

Nya boendet är i ett mindre samhälle inom pendlingsavstånd (eftersom husen är billigare där). Mindre klasser i skolan. Att det kändes tryggare var ju ett av våra plus, men samtidigt vet man ju inte, kanske snarare kommer att kännas som en liten håla med sysslolösa tonåringar som ställer till problem.

Det kändes som ett bra tillfälle att flytta, innan hon börjar skolan "på riktigt" och att det är lättare för henne att flytta ju tidigare vi flyttar. Och att vi skulle flytta det har vi ju varit så inställda på hela tiden att vi inte på allvar övervägt att bli kvar. Det är först nu efteråt som det känns som ett vettigt alternativ.

Anonym (mira) Trådstartaren

Äldre 18 Apr 09:45

#4

Anonym (Lika) skrev 2016-04-16 09:34:33 följande:

Kunde varit jag som skrivit den här tråden. Nästan i alla fall. Har nyss flyttat till radhus. Bodde tidigare på ett rätt stökigt område, ett ställde där jag inte ville att mitt barn skulle växa upp i. Valde att flytta en bit utanför stan, mycket barnfamiljer och lugnt område. MEN sonen flytta från sina vänner som han tidigare kunde gå till. Jag gjorde så att han fått gått kvar i samma skola, åker ändå förbi där på vägen till jobbet. Så kör jag honom till sina kompisar ofta så dom får leka ändå. Han har träffat några nya kompisar i området också vilket är superkul! Hade velat att han byter skola då den här skolan är mycket bättre, men tänkte får ta en sak i taget så det inte blir att jag tycker upp honom från allt på en gång.

Det blir alldeles för långt för oss för att hon skulle kunna gå kvar i sin skola. Ligger helt fel jämfört med våra jobb. Annars låter ju det som en bra lösning, och en smidig övergång!

Vi har i alla fall lovat henne att hon får leka med sina gamla kompisar på helgerna, att vi skjutsar henne när hon vill. Så det är ju inte så att hon helt och hållet rycks upp, hon har ju fortfarande möjlighet att träffa dem.

Anonym (mira) Trådstartaren

Äldre 4 May 18:14

#5

För varje vecka ångrar jag mig ännu mer, det blir ännu mer tydligt hur fel det är, vilken försämring det kommer bli med en flytt. Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera detta, jag hoppas att det kommer att kännas bättre när flytten väl är gjord men jag är verkligen rädd för att jag kommer att vantrivas där.

Detta håller på att ta över mitt liv, känns det som, jag grubblar på det, jag vaknar på nätterna och kan inte sova. Det känns inte klokt, jag känner ju själv att jag överreagerar fast samtidigt inte eftersom det känns som mitt livs misstag och jag förstår inte hur det kunde bli såhär!

Jag vet inte vem jag ska vända mig till med det här - det känns ju inte som psykisk ohälsa egentligen utan som ett dåligt livsval och ingenting som ändras med terapi eftersom det är som det är. Dessutom känns det ju rätt så genant att jag själv orsakat detta, med egen fri vilja.

Jag kan komma på några anledningar till att beslutet togs.

1. Eftersom vi "alltid" tänkt oss att vi ska flytta ifrån det område vi bor i nu innan vårt barn blir större pga att det är ett av stadens stökigare områden (MEN det har skett så mycket förbättringar på sistone att det hade känts helt ok att bo kvar men DET kom jag på först efter att beslutet blev taget. Vi har varit så inställda på det att vi inte ifrågasatt det, att varför egentligen, varför inte bo kvar?).

2. Vi ville flytta innan dottern började ettan och innan bebisen kommer i sommar. Och det var lite sista chansen om vi skulle hinna, kändes inte sannolikt att vi skulle hinna hitta någonting annat innan det var för sent, blev för nära bebisens födsel.

3. Vi ville bo större. Bebisen behöver ju inget eget rum än på några år men vi längtade efter ett gästrum.

4. Min partner ville verkligen flytta och har varit rätt drivande. Inte så att jag inte kunde säga nej men jag tror att jag smittades av entusiasmen.

5. Radhuset var så fint inuti. Nyrenoverat i alla rum, och dessutom är allt ju så rent och fräscht när det är visning att man kände att så vill man ju bo. Så som de vill att man ska säga. Mycket finare inuti än vår nuvarande hyresrätt.

6. Det kändes spännande att köpa bostad och därför tror jag att jag var mer positivt inställd, jag ville se det positiva och därför såg jag det positiva.

7. Det gick så snabbt. Som det ju gör när man köper bostad. Några få dagar att bestämma och sedan har man månader på sig efteråt att tänka efter och ångra sig.

Anonym (Samma sits)

Mon 26 May 13:13

#6

Anonym (mira) skrev 2016-05-04 18:14:08 följande:

För varje vecka ångrar jag mig ännu mer, det blir ännu mer tydligt hur fel det är, vilken försämring det kommer bli med en flytt. Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera detta, jag hoppas att det kommer att kännas bättre när flytten väl är gjord men jag är verkligen rädd för att jag kommer att vantrivas där.

Detta håller på att ta över mitt liv, känns det som, jag grubblar på det, jag vaknar på nätterna och kan inte sova. Det känns inte klokt, jag känner ju själv att jag överreagerar fast samtidigt inte eftersom det känns som mitt livs misstag och jag förstår inte hur det kunde bli såhär!

Jag vet inte vem jag ska vända mig till med det här - det känns ju inte som psykisk ohälsa egentligen utan som ett dåligt livsval och ingenting som ändras med terapi eftersom det är som det är. Dessutom känns det ju rätt så genant att jag själv orsakat detta, med egen fri vilja.

Jag kan komma på några anledningar till att beslutet togs.

1. Eftersom vi "alltid" tänkt oss att vi ska flytta ifrån det område vi bor i nu innan vårt barn blir större pga att det är ett av stadens stökigare områden (MEN det har skett så mycket förbättringar på sistone att det hade känts helt ok att bo kvar men DET kom jag på först efter att beslutet blev taget. Vi har varit så inställda på det att vi inte ifrågasatt det, att varför egentligen, varför inte bo kvar?).

2. Vi ville flytta innan dottern började ettan och innan bebisen kommer i sommar. Och det var lite sista chansen om vi skulle hinna, kändes inte sannolikt att vi skulle hinna hitta någonting annat innan det var för sent, blev för nära bebisens födsel.

3. Vi ville bo större. Bebisen behöver ju inget eget rum än på några år men vi längtade efter ett gästrum.

4. Min partner ville verkligen flytta och har varit rätt drivande. Inte så att jag inte kunde säga nej men jag tror att jag smittades av entusiasmen.

5. Radhuset var så fint inuti. Nyrenoverat i alla rum, och dessutom är allt ju så rent och fräscht när det är visning att man kände att så vill man ju bo. Så som de vill att man ska säga. Mycket finare inuti än vår nuvarande hyresrätt.

6. Det kändes spännande att köpa bostad och därför tror jag att jag var mer positivt inställd, jag ville se det positiva och därför såg jag det positiva.

7. Det gick så snabbt. Som det ju gör när man köper bostad. Några få dagar att bestämma och sedan har man månader på sig efteråt att tänka efter och ångra sig.

Anonym (mira) skrev 2016-05-04 18:14:08 följande:

För varje vecka ångrar jag mig ännu mer, det blir ännu mer tydligt hur fel det är, vilken försämring det kommer bli med en flytt. Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera detta, jag hoppas att det kommer att kännas bättre när flytten väl är gjord men jag är verkligen rädd för att jag kommer att vantrivas där.

Detta håller på att ta över mitt liv, känns det som, jag grubblar på det, jag vaknar på nätterna och kan inte sova. Det känns inte klokt, jag känner ju själv att jag överreagerar fast samtidigt inte eftersom det känns som mitt livs misstag och jag förstår inte hur det kunde bli såhär!

Jag vet inte vem jag ska vända mig till med det här - det känns ju inte som psykisk ohälsa egentligen utan som ett dåligt livsval och ingenting som ändras med terapi eftersom det är som det är. Dessutom känns det ju rätt så genant att jag själv orsakat detta, med egen fri vilja.

Jag kan komma på några anledningar till att beslutet togs.

1. Eftersom vi "alltid" tänkt oss att vi ska flytta ifrån det område vi bor i nu innan vårt barn blir större pga att det är ett av stadens stökigare områden (MEN det har skett så mycket förbättringar på sistone att det hade känts helt ok att bo kvar men DET kom jag på först efter att beslutet blev taget. Vi har varit så inställda på det att vi inte ifrågasatt det, att varför egentligen, varför inte bo kvar?).

2. Vi ville flytta innan dottern började ettan och innan bebisen kommer i sommar. Och det var lite sista chansen om vi skulle hinna, kändes inte sannolikt att vi skulle hinna hitta någonting annat innan det var för sent, blev för nära bebisens födsel.

3. Vi ville bo större. Bebisen behöver ju inget eget rum än på några år men vi längtade efter ett gästrum.

4. Min partner ville verkligen flytta och har varit rätt drivande. Inte så att jag inte kunde säga nej men jag tror att jag smittades av entusiasmen.

5. Radhuset var så fint inuti. Nyrenoverat i alla rum, och dessutom är allt ju så rent och fräscht när det är visning att man kände att så vill man ju bo. Så som de vill att man ska säga. Mycket finare inuti än vår nuvarande hyresrätt.

6. Det kändes spännande att köpa bostad och därför tror jag att jag var mer positivt inställd, jag ville se det positiva och därför såg jag det positiva.

7. Det gick så snabbt. Som det ju gör när man köper bostad. Några få dagar att bestämma och sedan har man månader på sig efteråt att tänka efter och ångra sig.

Hur har det gått TS? Sitter i samma sits och blir galen

Hantera flyttångest

INNEHÅLL