Hantera flyttångest

För varje vecka ångrar jag mig ännu mer, det blir ännu mer tydligt hur fel det är, vilken försämring det kommer bli med en flytt. Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera detta, jag hoppas att det kommer att kännas bättre när flytten väl är gjord men jag är verkligen rädd för att jag kommer att vantrivas där.

Detta håller på att ta över mitt liv, känns det som, jag grubblar på det, jag vaknar på nätterna och kan inte sova. Det känns inte klokt, jag känner ju själv att jag överreagerar fast samtidigt inte eftersom det känns som mitt livs misstag och jag förstår inte hur det kunde bli såhär!

Jag vet inte vem jag ska vända mig till med det här - det känns ju inte som psykisk ohälsa egentligen utan som ett dåligt livsval och ingenting som ändras med terapi eftersom det är som det är. Dessutom känns det ju rätt så genant att jag själv orsakat detta, med egen fri vilja.

Jag kan komma på några anledningar till att beslutet togs.

1. Eftersom vi "alltid" tänkt oss att vi ska flytta ifrån det område vi bor i nu innan vårt barn blir större pga att det är ett av stadens stökigare områden (MEN det har skett så mycket förbättringar på sistone att det hade känts helt ok att bo kvar men DET kom jag på först efter att beslutet blev taget. Vi har varit så inställda på det att vi inte ifrågasatt det, att varför egentligen, varför inte bo kvar?).

2. Vi ville flytta innan dottern började ettan och innan bebisen kommer i sommar. Och det var lite sista chansen om vi skulle hinna, kändes inte sannolikt att vi skulle hinna hitta någonting annat innan det var för sent, blev för nära bebisens födsel.

3. Vi ville bo större. Bebisen behöver ju inget eget rum än på några år men vi längtade efter ett gästrum.

4. Min partner ville verkligen flytta och har varit rätt drivande. Inte så att jag inte kunde säga nej men jag tror att jag smittades av entusiasmen.

5. Radhuset var så fint inuti. Nyrenoverat i alla rum, och dessutom är allt ju så rent och fräscht när det är visning att man kände att så vill man ju bo. Så som de vill att man ska säga. Mycket finare inuti än vår nuvarande hyresrätt.

6. Det kändes spännande att köpa bostad och därför tror jag att jag var mer positivt inställd, jag ville se det positiva och därför såg jag det positiva.

7. Det gick så snabbt. Som det ju gör när man köper bostad. Några få dagar att bestämma och sedan har man månader på sig efteråt att tänka efter och ångra sig.

För varje vecka ångrar jag mig ännu mer, det blir ännu mer tydligt hur fel det är, vilken försämring det kommer bli med en flytt. Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera detta, jag hoppas att det kommer att kännas bättre när flytten väl är gjord men jag är verkligen rädd för att jag kommer att vantrivas där.

Detta håller på att ta över mitt liv, känns det som, jag grubblar på det, jag vaknar på nätterna och kan inte sova. Det känns inte klokt, jag känner ju själv att jag överreagerar fast samtidigt inte eftersom det känns som mitt livs misstag och jag förstår inte hur det kunde bli såhär!

Jag vet inte vem jag ska vända mig till med det här - det känns ju inte som psykisk ohälsa egentligen utan som ett dåligt livsval och ingenting som ändras med terapi eftersom det är som det är. Dessutom känns det ju rätt så genant att jag själv orsakat detta, med egen fri vilja.

Jag kan komma på några anledningar till att beslutet togs.

1. Eftersom vi "alltid" tänkt oss att vi ska flytta ifrån det område vi bor i nu innan vårt barn blir större pga att det är ett av stadens stökigare områden (MEN det har skett så mycket förbättringar på sistone att det hade känts helt ok att bo kvar men DET kom jag på först efter att beslutet blev taget. Vi har varit så inställda på det att vi inte ifrågasatt det, att varför egentligen, varför inte bo kvar?).

2. Vi ville flytta innan dottern började ettan och innan bebisen kommer i sommar. Och det var lite sista chansen om vi skulle hinna, kändes inte sannolikt att vi skulle hinna hitta någonting annat innan det var för sent, blev för nära bebisens födsel.

3. Vi ville bo större. Bebisen behöver ju inget eget rum än på några år men vi längtade efter ett gästrum.

4. Min partner ville verkligen flytta och har varit rätt drivande. Inte så att jag inte kunde säga nej men jag tror att jag smittades av entusiasmen.

5. Radhuset var så fint inuti. Nyrenoverat i alla rum, och dessutom är allt ju så rent och fräscht när det är visning att man kände att så vill man ju bo. Så som de vill att man ska säga. Mycket finare inuti än vår nuvarande hyresrätt.

6. Det kändes spännande att köpa bostad och därför tror jag att jag var mer positivt inställd, jag ville se det positiva och därför såg jag det positiva.

7. Det gick så snabbt. Som det ju gör när man köper bostad. Några få dagar att bestämma och sedan har man månader på sig efteråt att tänka efter och ångra sig.