Stava och skriva rätt

Men egentligen - varför inte? Varför skulle man INTE tala om för en dyslektiker att de skrivit fel? De dyslektiker jag känner (min bror, bla, och min far på den tiden) blir bara tacksamma för lite proof reading. Det handlar liksom inte om vad man säger, utan hur man säger det. Och så klart, hur trygga de man talar med är i det hela. 

Jag skriver verkligen inte korrekt alla gånger, tvärt om (ok, vi tar den meningen igen, utan att jag rättstavar: Jag skeriver verkligen inte korekt all agånger. Se. That's just how it is...) ibland (ofta) måste jag sträcka mig efter ord på fel språk för att jag inte kommer på det rätta på svenska, det blir felslag, grammatiskt korrekt kan man ju titta i stjärnorna efter, jag tänker inte sällan baklänges, för snabbt, hoppar över steg. Jag är kort och gott hopplös att kommunicera med i skrift. Men blir jag sur för att folk påpekar det, måste fråga om och så vidare? Ja. På mig själv. Det är inget som (ska) går ut över andra.