Anledningen till kejsarsnitt var säte även för mig. Under graviditeten mådde jag jättebra och allt såg normalt ut, jag såg fram emot att föda mitt barn och kände mig otroligt nyfiken och glad över att få vara med om en förlossning. Det enda jag var rädd för var att på något vis bli pressad till EDA eftersom jag absolut inte ville vara bedövad på ett sätt som skulle få mig att tappa kontrollen.
När jag fick veta att barnet låg i säte kände jag mig berövad på upplevelsen, jag skulle inte ens få känna värkar. Graviditeten förvandlades till en sjukdom med ständiga läkarbesök. Eftersom min barnmorska varit på semester och inte kunnat träffa mig på några veckor gjordes upptäckten allt för sent för att en vändning skulle vara möjlig, ändå tjatade jag mig till två vändningsförsök (som misslyckades).
Sista månaden i graviditeten fanns det inget barn i min mage, bara en sjukdom som skulle botas genom en operation. Att föda i säte ville de inte rekommendera trots att jag hade velat. Sista två veckorna i graviditeten ville jag bara att dagarna skulle gå så långsamt som möjligt, varje ny dag innebar att jag kom en dag närmre det jag var rädd för och det fanns över huvud taget ingen längtan efter att bli förälder. På jobbet stängde jag dörren till mitt kontor och satt bara och grät.
Morgonen den dagen jag skulle opereras var jag paniskt rädd, det jag mins i efterhand är mest hur vidrigt tvålen jag skulle tvätta mig med luktade och hur svamparna rev mot huden, jag grät och skrek att jag inte ville. I operationssalen drabbades jag av panik, trots det lyckades de lägga spinalbedövningen men tydligen kastade jag mig av britsen efteråt och då togs beslut om att söva mig. När jag vaknade var magen borta och jag fick ett barn. Jag har fått den finaste bebisen som finns, men det kommer aldrig att kännas som samma barn jag hade i min mage.
Minnena av första dagarna är bara kopplade till smärtan från såret och den bedrövelse jag kände över att inte ha fått föda eller vara med om då mitt barn kom till världen. Jag kan inte över huvud taget minnas att jag hade min son bredvid mig. Jag känner mig trasig, någon har rotat i min mage trots att jag skrek att jag inte ville. Ärret har läkt bra, många skulle säga att det nästan inte syns, ändå blir jag tårögd så fort jag ser det och jag har helt slutat titta på min mage eller att vara naken annat än i duschen.
