Han gör mig illa och jag vet att det är mitt fel
Jag har levt tillsammans med min sambo i 4 år nu och våldet blir bara värre. I början var det som värst muntliga bråk som kunde hålla på i timmar. Idag ger hans knytnävsslag mig blåmärken och jag är röd i ansiktet efter hans öppna handflata, jag har fortfarande en bula i huvudet efter flaskan han slängde och jag drömmer mardrömmar om de gånger han strypt mig och sparkat på mig. Jag försöker anpassa vardagen efter hans humör. jag lämnar inte längre salt och ketchup framme eftersom han kastar dem på mig under bråken. jag har gömt undan skohorn och baseballträn och jag har gömt undan sådant som är av värde för mig. Jag hade lämnat honom om det inte vore för hoten om att slå ihjäl mig eller någon i min familj.
Men här kommer twisten: jag har satt mig i situationen själv. Jag varken kan eller orkar gå igenom 4 år av konstant bråk här men det är illa. Det är bråk som växt till sådana enorma proportioner att det är sjukt. Jag har hamnat i en sådan mörk, ond cirkel att jag inte hittar ut och jag är övertygad om att jag en dag kommer mista livet på grund av den. Jag har låtit enorma problem gå olösta och de har vuxit till något jag känner att jag inte längre kan lösa och det gör min sambo rasande. Han hotar mig om jag inte löser problem men jag står handfallen och jag är orolig att hans militära bakgrund till slut kommer hjälpa honom över kanten - han säger ofta att han inte längre har något att förlora och att han kommer ta ut det över mig och att han har vapen för IPSC påväg gör mig inte mindre orolig.
Jag vågar inte lämna honom (och ofta vill jag inte, då han stundtals behandlar mig väl) men om jag inte lyckas lösa våra problem, som grundar sig i mig, så är mitt liv förstört på ett eller annat sätt. Jag har ingen att prata med om det här, för jag är rädd att jag riskerar både mitt och dennes liv om jag gör det. Jag har tänkt prata med kvinnofridslinjer flera gånger men vill inte att han ska råka illa ut då jag känner skuld för det här - det är ju jag som väckt den här sidan av honom. Jag vet inte vad jag ska göra och känner mig så fruktansvärt ensam, därför skriver jag här - för chansen att NÅGON vet vad som egentligen pågår i mitt liv.