Blir ens liv mindre värt för att man låter föräldrarna vara med?

De vill inte ha någonting.

De vet hur jag känner och jag vill vara med på ett hörn så jag hoppades att de kunde bjuda på det. Med de andra barnbarnen har det alltid varit VI och jag har sagt till mina arbetskamrater att vi ska fara och göra det och det men när någon frågar om den yngsta och familjen så får jag svara DE....

Du kan ju inte säga att man inte behöver hjälp första gången man får barn eller köper hus! Trist att det skulle påverka ert äktenskap dock.

Jag skrev förut att det är svårt att bara umgås på grund av hur det är nu. Barnbarnet som knappt fått lära känna mig tycker att jag är en främling så det är liksom inte så trevligt att försöka "umgås". Och det är ju på grund av att de aldrig haft barnvakt mm.

Men det är ju sånt som nästan alla säger att det är svårt att hinna med när man har en bebis, hinna laga mat, hinna röja upp, hinna handla, sova, duscha?? Alla som har en bebis säger hur jobbigt det är att hinna.

Nej jag försöker hjälpa dem.. de får hjälp och jag får träffa dem,.

De bor långt bort så jag vet inte hur de klarar det egentligen.

Nej det låter mer som att sitta och fika tillsammans.

Mitt liv har aldrig sett ut så. Jag har alltid haft barn och barnbarn, syskon och syskonbarn, kusiner och föräldrar att pyssla om. Som jag skrev tidigare vi gör saker för varandra hela tiden, varje dag, och att sluta med det känns som att försvinna helt och hållet. Min systerdotter var utomlands nyligen och då städade jag och min dotter hennes lägenhet och frostade av hennes frys eftersom sånt är smidigt att göra när det ändå står tomt. En annan gång gör hon något åt oss. Förstår du då hur vi funkar när jag säger att vi alltid hjälps åt och tycker att något fattas om en familj stänger ute alla andra genom att göra exakt allting själva?