Svagbegåvad och lågbegåvad
Jag har en kort fråga. Är orden lågbegåvad och svagbegåvad okej att använda? Eller är det nedlåtande? Vad ska man säga istället om de är nedlåtande?
Jag har en kort fråga. Är orden lågbegåvad och svagbegåvad okej att använda? Eller är det nedlåtande? Vad ska man säga istället om de är nedlåtande?
I ett privat sammanhang, inte professionellt alltså.
Vet du att personen har en svagbegåvning via ett IQ-test?
Någon som har ett relevant svar?
I vilket sammanhang ska du alls prata om det?
Fråga den person som du vill hänvisa till hur han/hon vill bli kallad.
Detta är ett diskussionsforum, så jag får svara i vilken tråd jag vill
Svaret är inte så enkelt som att vad som är pk i en privat konversation. Eftersom den är just privat kan ingen här avgöra det åt dig. Men om du är tveksam till uttrycken, annars hade du nog inte frågat, så kan jag bekräfta att många känner sig kränkta av det ja. Om personen förstår uttrycket så hade jag använt "kognitiva svårigheter/funktionsnedsättning" eller "inlärningssvårigheter" om ni ändå ska prata vidare om vad detta innebär rent konkret hos just den personen. Om det är syftet med samtalet? Dessa benämningar omfattar så klart fler grupper än de "svagbegåvade" men brukar uppfattas som mindre laddade/värderande.
Då en person är en person, inte sitt funktionshinder, så använder man orden lite annorlunda i proffesionella sammanhang. Ex. Person med funktionsnedsättningen utvecklingsstörning ( istället för att kalla någon utvecklingsstörd) eller person med lågbegåvning ( istället för att kalla någon lågbegåvad)
Lågbegåvning brukar det kallas när en person ligger lite över 70. En iq under 70 brukar ge diagnosen utvecklingsstörning, men en person med en iq på 75 kan ha större svårigheter i vardagaen beroende på vilka delar av inlärning och förståelse som är påverkade av funktionsnedsättningen.
Måste man säga något? De flesta är väl medvetna om var de står begåvningsmässigt.