• Anonym (Vienn­a)
    Äldre 20 Apr 11:36
    17224 visningar
    134 svar
    134
    17224

    Förlorar på att praktisera jämfört med att bara gå hemma...

    Livetskamp skrev 2016-04-20 11:27:07 följande:

    Måste få skriva av mig lite...

    Bakgrund/lång historia kort(are): Jag är en kvinna 30+ som sedan några veckor tillbaka arbetstränar på 50 % efter en längre tids psykisk sjukdom (däribland den berömda väggen) och ett flertal neuropsykiatriska funktionshinder i bagaget.

    Stortrivs i miljön jag hamnat i, med undantaget att jag rent ekonomiskt förlorar på praktik gentemot att bara drälla omkring hemma... Jag måste själv bekosta resorna till och från arbetsplatsen, där FK endast bistår med kanske 1/3 av det ursprungliga beloppet (och ändå betalar ut flera hundra kronor mindre i månaden än när jag var sjukskriven).

    Praktikplatsen trivs bra med mig och ser gärna att jag går upp en dag i veckan... Tror jag det, de behöver ju inte punga ut en krona för att ha mig där! Tvärtom misstänker jag att de får en månatlig ersättning mot att erbjuda mig en plats, så jag inser mycket väl att de är nöjda och belåtna... Någon anställning har man visst inte råd med heller, nä nä... tror jag det. Klart jag känner mig bitter.

    Kan tillägga att då jag var förtidspensionär och uppbar aktivitetsersättning för x antal år sedan, landade min totala inkomst (med bostadstillägg inräknat) på strax under 10000(!) kronor... Lägg därtill att mitt busskort var rejält rabatterat och jag fick diverse aktiviteter (däribland årskort på simhallen) bekostat av kommunen...

    Idag när jag går och gör rätt för mig åtminstone 20 timmar/veckan, får jag endast ut 5000 kronor i sjukpenning och tvingas ansöka om kompletterade försörjningsstöd (det som tidigare hette "socialbidrag") omgiven av personer mer både missbruksproblematik och kriminell bakgrund - som sannolikt inte går iväg och arbetstränar om dagarna, för att komma upp i en nivå av existensminimum... Förlåt för unken människosyn, men jag varken dricker alkohol eller röker för mina pengar. Lever ett sunt liv med mycket motion. Har t.o.m. en akademisk utbildning i botten (åtminstone på grundnivå). Är dock rejält stresskänslig och psykiskt skör, så har inte fixat att bli så långvarig på mina olika projekt som den öppna arbetsmarknaden erbjuder, men jag vill ändå hemskt gärna göra rätt för mig i allt det här, och på min nuvarande praktikplats får jag precis det stöd och den mentala hjälp jag behöver: lugn och ro, ingen stress och press för fem öre. Rimligt ställda krav där jag t.o.m. kan dra nytta av ämneskunskaperna jag fick via mina tidigare universitetsstudier.

    Totala intäkter idag: ca 7000 allt som allt...

    Idag lönar det sig inte att praktisera på den här nivån, trots att det skulle kunna innebära att jag äntligen kan ta mig vidare från det här hemska stadiet, för de ekonomiska incitamenten lyser helt med sin frånvaro som det ser ut just nu. (Kan också tillägga att jag så nyss som förra veckan blev tvungen att tacka nej till ett timvik jag blev erbjuden, för lever man på försörjningsstöd tillåts inga insättningar på kontot. Då ryker de månaden därpå...)

    Vid månadsskiftet kommer det ske ett uppföljningsmöte där jag förväntas delta och ge min syn på saken. Ingen av de berörda har hittills reagerat på den låga ersättning jag får och förstår inte alls min oro i det hela... Visst, hade de själv tyckt det var rimligt att leva på så lite pengar sett till omständigheterna?

    Jag har inte rätt till bostadsbidrag då jag inga barn har, samt sedan länge passerat 28 års ålder.

    Kan jag inte väldigt snart bli erbjuden någon form av lönebidragsanställning (googla) kommer det bli mycket svårt för mig att motivera fram en fortsättning, detta samtidigt som att jag verkligen kommer till min rätt på den praktikplats där jag befinner mig just nu (intellektuellt hög nivå - som natt och dag jämfört med på socialkontoret...) Jag vill verkligen inte avstå min plats i förmån för andra mer lågkvalificerade jobb som riskerar att bränna ut mig igen.

    Vad skulle ni ha gjort i min situation?


    Något jag har svårt och förstå är varför vissa har så svårt och se långsiktigt. Ens första jobb exempelvis är inte det bästa och det högst betalda vanligtvis utan man måste ta det i steg och klättra uppåt. Och detsamma gäller ju din situation. Hur skall du någonsin komma vidare eller bli anställningsbara om det ända du gjort är att rulla tummarna i x antal år? Nu får du erfarenhet, får visa vad du går för osv å kan komma vidare enklare till en riktig anställning med riktig lön.
  • Anonym (Vienn­a)
    Äldre 20 Apr 11:42
    #3
    Livetskamp skrev 2016-04-20 11:27:07 följande:

    Måste få skriva av mig lite...

    Bakgrund/lång historia kort(are): Jag är en kvinna 30+ som sedan några veckor tillbaka arbetstränar på 50 % efter en längre tids psykisk sjukdom (däribland den berömda väggen) och ett flertal neuropsykiatriska funktionshinder i bagaget.

    Stortrivs i miljön jag hamnat i, med undantaget att jag rent ekonomiskt förlorar på praktik gentemot att bara drälla omkring hemma... Jag måste själv bekosta resorna till och från arbetsplatsen, där FK endast bistår med kanske 1/3 av det ursprungliga beloppet (och ändå betalar ut flera hundra kronor mindre i månaden än när jag var sjukskriven).

    Praktikplatsen trivs bra med mig och ser gärna att jag går upp en dag i veckan... Tror jag det, de behöver ju inte punga ut en krona för att ha mig där! Tvärtom misstänker jag att de får en månatlig ersättning mot att erbjuda mig en plats, så jag inser mycket väl att de är nöjda och belåtna... Någon anställning har man visst inte råd med heller, nä nä... tror jag det. Klart jag känner mig bitter.

    Kan tillägga att då jag var förtidspensionär och uppbar aktivitetsersättning för x antal år sedan, landade min totala inkomst (med bostadstillägg inräknat) på strax under 10000(!) kronor... Lägg därtill att mitt busskort var rejält rabatterat och jag fick diverse aktiviteter (däribland årskort på simhallen) bekostat av kommunen...

    Idag när jag går och gör rätt för mig åtminstone 20 timmar/veckan, får jag endast ut 5000 kronor i sjukpenning och tvingas ansöka om kompletterade försörjningsstöd (det som tidigare hette "socialbidrag") omgiven av personer mer både missbruksproblematik och kriminell bakgrund - som sannolikt inte går iväg och arbetstränar om dagarna, för att komma upp i en nivå av existensminimum... Förlåt för unken människosyn, men jag varken dricker alkohol eller röker för mina pengar. Lever ett sunt liv med mycket motion. Har t.o.m. en akademisk utbildning i botten (åtminstone på grundnivå). Är dock rejält stresskänslig och psykiskt skör, så har inte fixat att bli så långvarig på mina olika projekt som den öppna arbetsmarknaden erbjuder, men jag vill ändå hemskt gärna göra rätt för mig i allt det här, och på min nuvarande praktikplats får jag precis det stöd och den mentala hjälp jag behöver: lugn och ro, ingen stress och press för fem öre. Rimligt ställda krav där jag t.o.m. kan dra nytta av ämneskunskaperna jag fick via mina tidigare universitetsstudier.

    Totala intäkter idag: ca 7000 allt som allt...

    Idag lönar det sig inte att praktisera på den här nivån, trots att det skulle kunna innebära att jag äntligen kan ta mig vidare från det här hemska stadiet, för de ekonomiska incitamenten lyser helt med sin frånvaro som det ser ut just nu. (Kan också tillägga att jag så nyss som förra veckan blev tvungen att tacka nej till ett timvik jag blev erbjuden, för lever man på försörjningsstöd tillåts inga insättningar på kontot. Då ryker de månaden därpå...)

    Vid månadsskiftet kommer det ske ett uppföljningsmöte där jag förväntas delta och ge min syn på saken. Ingen av de berörda har hittills reagerat på den låga ersättning jag får och förstår inte alls min oro i det hela... Visst, hade de själv tyckt det var rimligt att leva på så lite pengar sett till omständigheterna?

    Jag har inte rätt till bostadsbidrag då jag inga barn har, samt sedan länge passerat 28 års ålder.

    Kan jag inte väldigt snart bli erbjuden någon form av lönebidragsanställning (googla) kommer det bli mycket svårt för mig att motivera fram en fortsättning, detta samtidigt som att jag verkligen kommer till min rätt på den praktikplats där jag befinner mig just nu (intellektuellt hög nivå - som natt och dag jämfört med på socialkontoret...) Jag vill verkligen inte avstå min plats i förmån för andra mer lågkvalificerade jobb som riskerar att bränna ut mig igen.

    Vad skulle ni ha gjort i min situation?


    och hur kan man få säga nej till jobb och ändå vara berättigad försörjningsstöd? Givetvis så minskar försörjningsstödet om du ökar dina intäkter, hur tänkte du nu? Riktigt korkat å säga nej till jobb, dina bidrag borde dras in!
  • Anonym (Vienn­a)
    Äldre 20 Apr 12:29
    #19
    Livetskamp skrev 2016-04-20 11:53:24 följande:
    Hade du själv kunnat tänka dig att jobba en dag utan att få en krona extra för besväret? Gräv gärna fram en person som kan tänka sig det, är du bussig... Lätt att tala om för andra hur de ska göra. Självklart ska det _löna_ sig att arbeta oavsett.
    Ee va?, Vem erbjuder ett timvik utan betalning? Det ts motsatte sig var att om hon tog timviket så fick hon inkomst därifrån och då drog hennes försörjningsstöd in.....men det är väl ganska självklart att det är så!

    Det du kanske syftar på är praktiken hon gör, jag ska säga dig att det är rätt mycket jobb med att som arbetsgivare och även för ev personal att ta han om en praktikant. Jag har funderat lite för har själv ett mindre eget företag om ev kunna erbjuda aktivitetsplats, men vet du så fort jag ens får den tanken så blir det tvärnej, för att jag orkar inte det helt enkelt. Men jag är ju själv och vill inte behöva anpassa mig efter denne, och behöva visa och förklara hela dagarna, då går det betydligt mer tid och energi på det och allt tar längre tid. Jag har nämligen haft ett par stycken hos mig tidigare så jag VET. 

    Förväntar du dig betalt under praktik i en utbildning också? 
  • Anonym (Vienn­a)
    Äldre 20 Apr 12:38
    #23
    Livetskamp skrev 2016-04-20 11:53:24 följande:
    Hade du själv kunnat tänka dig att jobba en dag utan att få en krona extra för besväret? Gräv gärna fram en person som kan tänka sig det, är du bussig... Lätt att tala om för andra hur de ska göra. Självklart ska det _löna_ sig att arbeta oavsett.
    Dessutom var det så då när jag hade dessa hos mig på praktik genom arbetsförmedlingen så fick de  inte göra någonting utan min vägledning och att jag var där. Så det är så långt bort från mig man kan komma från att ha en anställd som kan göra allt självgående utan ens närvaro.
  • Anonym (Vienn­a)
    Äldre 20 Apr 12:51
    #31
    Livetskamp skrev 2016-04-20 12:42:47 följande:
    Inledningsvis, ja. Nu är jag självgående i betydelsen att jag med lätthet kan jobba hemifrån om så krävs.
    Detta gällde alltid. Om jag inte var på plats så fick dom vara hemma. Det skall vara under vägledning. Nej aldrig igen säger jag det går åt alldeles för mycket energi att underhålla dessa. 

    Ja om så krävs, men dom kraven ställer de väl inte på dig? Dessutom är det ju jättebra att du har fått lära dig detta jobb så pass bra, och gratis, eller du har faktiskt fått betalt du får väl aktivitetsersättning för det, så att du kan söka ett sådant jobb hos en annan arbetsgivare? 
  • Anonym (Vienn­a)
    Äldre 21 Apr 08:37
    #79
    Anonym (Hehe) skrev 2016-04-21 07:59:19 följande:
    Så att bli inringd, utan att veta hur mycket jobb det blir så ska hon bli av med bidraget och riskera att inte kunna betala sina utgifter. Hoppas att du hamnar där själv, du verkar ju inte kunna sätta dig in i situationen.
    Ja om man tackar nej till ett jobb som man har möjlighet att ta ( enda anledningen hon sa nej var för att försörjningsstödet skulle dras in, inte sjukdom el motsvarande) som ts gjorde så då bör man inte vara berättigad bidrag!

    Så du menar att man skall kunna få massa bidrag trots man är arbetsför men att man tackar nej till jobb, för att leva på bidrag ist? 
  • Anonym (Vienn­a)
    Äldre 21 Apr 08:41
    #80
    Anonym (Hehe) skrev 2016-04-21 07:59:19 följande:
    Så att bli inringd, utan att veta hur mycket jobb det blir så ska hon bli av med bidraget och riskera att inte kunna betala sina utgifter. Hoppas att du hamnar där själv, du verkar ju inte kunna sätta dig in i situationen.
    Jag kommer aldrig hamna så att jag UTNYTTJAR systemet. DET är en jäkla skillnad. Hittills har jag aldrig nyttjat systemet och jag tror aldrig jag hamnar där, men vem vet, jag har inget emot nyttjandet av det för dom som behöver det, men att det är möjligt att medvetet utnyttja det  ja det tyder på att systemet inte är helt optimalt.
  • Anonym (Vienn­a)
    Äldre 22 Apr 06:51
    #90
    +1
    Livetskamp skrev 2016-04-21 11:03:36 följande:

    Systemet har kritiserats flerfaldigt gånger tidigare. Fler än jag vittnar om att det måste löna sig bättre i plånboken - finnas fler ekonomiska incitament - att tacka ja till vikariat, om så bara (som i mitt fall) en förmiddag i månaden, när man går på försörjningsstöd. Hade jag haft någon annan ersättning på motsvarande nivå skulle jag självklart ha tagit det där passet utan att blinka (om FK godkänt detta då jag var 100 % sjukskriven, vill säga...)

    Jag jobbade tidigare halvtid för brödsmulor (ca 8-9000 netto). Var helt ok med det, även om en extra tusenlapp inte hade skadat. Naturligtvis väljer jag inte bidrag framför jobb förutom i extrema undantagsfall (läs: en halv dags extraknäck den här månaden...)


    Ja bidraget borde givetvis dras in, då har du ditt ekonomiska incitament. Jag får inte heller några pengar om jag vägrar jobba. Varken från arbetsgivare eller något bidrag. Om du känner att du slavar å inte får ut ngt på praktiken att du får arbetslivsfarenhet å utbildning by doing, kanske du skulle börja plugga ist? Då får du CSN. Och enklare att få ett jobb som passar dig om du riktar in dig på att plugga det som passar.
Svar på tråden Förlorar på att praktisera jämfört med att bara gå hemma...