När pappan inte vill

Absolut! Det är ju barnet som är centralpunkten i det hela och hans/hennes förutsättningar till ett bra liv som kommer i allra första rum. Självklart! Barnets bästa går före precis allting annat, ofött eller fött, och det är en fråga av alla miljoner jag har som är som viktigast. Jag vet (utan att vara ett dugg självsäker eller dylikt) att jag skulle/kommer att bli en fantastisk mamma, vilket alla som känner mig även säger dom. Min förmåga att ta väl hand om barnet och att förvalta min roll som mamma bra finns det inga tvivel överhuvudtaget om. Jag vet även att pappan skulle bli en bra sådan om han växte in i rollen och gav sig hän, han har oändligt många fina egenskaper och sidor. Även människorna omkring oss är genuint fina och bra, från både min och pappans sida. Så förutsättningarna för barnet är absolut bra!

Om pappan skulle välja att gå -vilket jag tror faktiskt är ett högst troligt scenario, iallafall till en början, så är det såklart ett mer annorlunda scenario för barnet. Jag skulle vara beredd på att älska "det" för två, ge pappan tid om han isåfall skulle vilja vara en del av hens/våra liv längre fram osv, och om inte.. Jag vet inte. Jag vill inte att mitt/vårat barn ska växa upp utan en pappa (även fast det skulle finnas många manliga förebilder i tex pappans bröder), och att leva ett liv utan honom är ingenting jag ens kan föreställa mig. Så det är ett omöjligt beslut att ta. Surrealistiskt allting.. Men som frågan du ställde, barnets bästa går alltid och kommer alltid att gå i första hand, oavsett vad som händer och vad jag/vi gör, och i pappans ögon gör det även det, även fast det i text kanske framstår som att han är oansvarig och "dum". Det är han absolut inte utan har många kloka tankar som att tex flytta till hus först. Så även om det inte framstår som så riktigt så försöker även han att se till barnets bästa