Om träd...

19. En ask vet jag stånda,

den Yggdrasil heter,

ett väldigt träd, överöst

av vita sanden.

Därifrån kommer daggen,

som i dalarne faller,

den står evigt grön

över Urdarbrunnen.

20. Därifrån komma möar,

som mycket veta,

tre ur den sal,

som under trädet står.

Urd hette en,

den andra Verdandi,

man skar på trä

namnet Skuld på den tredje.

Lagar de satte,

liv de korade

för människors barn,

männens öden.

De tre nornorna skapar liv, mäter livstrådarna och kapar dem.

(Ur Eddan)

Ska fundera på något mindre bombastiskt...

Livets träd är ju en fin metafor. Googla livets träd överhogdalsbonaden så hittar du en fin och 1000 år gammal bild.

Släkten är livets träd. Nu finns en ny liten kvist som ska växa sig till en stark, egen, gren. Den ska grönska och alltid få näring från sina rötter. Ibland blir det vinter (motgångar) och löven faller, men sen blir det vår igen (bra igen).

Vem vill inte komma på grön kvist?

Och lite mer inspiration. Fritiofs saga av Tegnér.

Der växte uti Hildings gård

två plantor under fostrarns vård.

Ej Norden förr sett två så sköna,

de växte härligt i det gröna.

Den ena som en ek sköt fram,

och som en lans är hennes stam;

men kronan, som i vinden skälfver,

liksom en hjelm sin rundel hvälfver.

Den andra växte som en ros,

när vintern nyss har flytt sin kos;

men våren, som den rosen gömmer,

i knoppen ligger än och drömmer.

Men stormen skall kring jorden gå,

med honom brottas eken då,

och vårsol skall på himlen glöda,

då öppnar rosen läppar röda.