Bonusmamma men vill ha eget barn

Jag tycker att du ska fråga om det ganska snart. Kan ju va så att han inte vill ha fler och det behöver du veta så du kan ta ställningen till det.

Jag har två barn med mitt ex och för min del blir det inga fler barn. Men om/när jag träffar någon ny kommer jag dock va snabb med att informera om det.

Det handlar om ditt liv.Vad du vill.Och inte bara om hans barn.Han kommer ju alltid ha sina barn,men du själv då?Du är viktig.

Jag träffade en man men barn sedan tidigare o jag var tydlig redan från början att jag vill ha barn (han var då 34 o jag 24) o hade han inga planer på fler barn såg jag ingen anledning till att inleda något. Han ville först inte så vi slutade ses men sen kom han på under de månader vi var ifrån varandra att han ville leva med mig. Så nu 5 år senare är vi gifta, har en 3 åring o en till på väg.
Min poäng, var ärlig. Ta upp det med honom hur du känner. Känner ni inte likadant i barnfrågan så får du ta ställning till hur vida du kan leva utan "egna" barn eller ej.
Lycka till!

Hur gjorde du när ni började träffas igen då? Ställde du ett ultimatum till honom?

Tack för peppen!

Problemet för mig är bara att jag är så kär i honom och vi passar så bra ihop på många sätt. Så om jag ska tänka på mig själv vill jag vara ihop med honom...

Han är liksom mannen i mitt liv känner jag, och om jag gör slut med honom tror jag inte att jag kommer att hitta någon lika bra innan det kanske ändå är för sent att bli gravid :( 

Vet inte hur jag ska ta upp det med honom! Jag känner i alla fall inte att jag kan hota med att göra slut, för jag är inte beredd att verkligen göra slut med honom.

Fråga! Är man i en viss ålder så är det inget konstigt om frågan kommer ganska tidigt. Vi pratade om det från början, och han ville gärna ha ett gemensamt barn. Sedan under vägen så visade hans befintliga barn sig vara mycket jobbigare än jag någonsin kunnat ana, så jag ändrade mig lite om ett gemensamt barn. Men iaf, så småningom blev jag gravid o det blev ganska bra. Vår gemensamma tar mycket tid från mig och jag behöver inte lägga så mycket tid på bonusarna längre, förväntas inte göra der heller

Vi började träffas igen som vänner för jag visste ju vad han kände. Under de månaderna i från varandra hade han känt att han saknade mig o ville leva med mig o innebar de att skaffa fler barn så va de så... Typ...
Jag behövde inte ställa nått ultimatum för han visste ju redan var jag stod. Jag sa redan från dag ett att "jag vill ha barn i framtiden så vill du ha fler eller ej?"

De kommer aldrig finnas en "rätt" tidpunkt för att ta upp de. De är bara att slänga fram frågan o sen får ni prata om de. Förstår att du vill ha egna. Hur mycket man än älskar bonusbarnen är de inte samma sak för de har en mamma med.

Skulle aldrig accepterad att min nya man med barn,inte skulle velat ha barn med mig.Jag ville ha egna barn,mitt kött och blod,se mig själv i mina barn.

Hur gammal är han? Hur länge har ni träffats? Och framförallt hur gammal är du?

Tänker att den frågan kanske är mer relevant om du känner att det är dags snart (eller inom närmsta tiden). Om du inte har bråttom så avvakta lite med frågan.

Mitt ex hade två barn sedan tidigare men han var helt klar så jag bröt. Idag är jag lyckligt gift och har två barn med min man.

Jag är 27, så det är ju kanske inte panik rent biologiskt. Och han är knappt tio år äldre. Men jag känner mig verkligen säker på att jag vill leva med honom. Det har liksom inte klickat med någon på det här sättet tidigare. Eller sanningen är att jag har bara haft en tidigare relation och den kändes helt annorlunda redan från början (känns som att jag först nu fattat vad det är att vara kär...) 

Just nu är jag också inne på att avvakta bara. Men samtidigt har jag svårt att släppa oron över att han ska vara negativ. Och så här tidigt i förhållandet tänker jag mig att han bara kommer att säga att han inte kan veta det nu, att det är för tidigt och att han måste fokusera på sina barn i första hand nu. 

Jag undrar bara, hur tidigt menar du med från början? Alltså första dejterna? 

Och sen undrar jag när du började tycka att styvbarnen var jobbiga? Och blev det bättre sen? 

Nu är jag emot att dejta ganska nyseparerade med barn, eller någon med barn överhuvudtaget iofs. Men de måste ha hunnit landa i sina nya liv och fått in rutiner och så innan de börjar blanda in någon annan. 
Frågan om barn tycker jag kan komma ganska så direkt i samband med att han berättar om sina barn, likaväl som jag tycker att en med barn som träffar en barnlös person ska va tydlig från början om hen inte vill ha fler barn.

Att leva med andras barn ÄR jobbigt, så även om han säger ja till gemensamma barn så vänta och se hur allt fungerar först.
Jag tyckte hans ungar va skit jobbiga, och det var inget som gick över utan det blev bara mer och mer, som tur var så var dom rätt stora så dom kom inte på umgänge så länge. Några år kunde man stå ut även om det tog emot.

oavsett tycker jag att du bör ta upp det innan ni planerar att flytta ihop. Jag hoppas ni inte tänker flytta ihop på minst ett år, kanske längre. Det tar tid för alla iblandade att hitta sina nya rutiner efter en skilsmässa. Ett år minst brukar man säga, för man ska bestämma hur allt ska vara kring jul, födelsedagar etc.  

Det är ingen vits planera en sammanflytt om du inte vet hur han står i barnfrågan. På något sätt får du ta upp det vid ett passande tillfälle. Du skriver ni varit ihop ett litet tag, för mig låter det som några månader?

Eftersom han redan har barn bör det inte komma som nån överraskning om du frågar hur han ser på en ev fortsättning med dig, som ju inte har några egna barn än. Det är bra att du är så pass ung att du inte är desperat över hela grejen. Det gör säkert att han också inser att det inte ska ske precis nu.

ASAP skulle jag rekommendera.

Jag tog upp det med min nuvarande sambo redan i början när vi träffades. Han var inte ett dugg intresserad av fler barn då han är skild och har två sedan tidigare. T.o.m gjort en vasektomi. Och jag ställde ett ultimatum.
Nu har vi vart ett par i tre år och bott tillsammans 1,5 år och ska starta IVF behandling till hösten. Längtan efter ett eget barn är obeskrivlig för min del. Jag känner fortfarande ett stort utanförskap i den här familjen, och för mig skulle ett gemensamt barn bli den sista länken i kedjan för att kunna känna mig som en del av familjen. / K

Det är klart man vill ha egna barn,att ha styvbarn är inte samma sak.Kvinnor tänk på er själva,vill ni ha EGNA barn,fixa det.

Jag och Min man träffades när jag var 28 och han 33. Första dejten kom vi in på alla möjliga ämnen och barn var ett av dom. Jag var tydlig med att jag ville ha barn. Minst två. Han hade redan två (7 och 11 år då). Men jag kände att jag varken ville eller hade lust att slösa tid på en man som inte ville ha fler barn. Han sa att han absolut kunde tänka sig fler. Vi träffades också väldigt snabbt inpå deras avslut, men det var andra gången och otrohet från hennes sida så han var väldigt färdig med henne. Vårt förhållande hat gått snabbt. Mest pga att barnen var så på. Annars hade vi nog segat lite. Ihopflytt efter 2 månader, husköp samma år, barn efter ca 1,5 år osv. Men det har alltid funkat mellan mig och barnen annars hade det aldrig gått.

Men ta detta samtal innan ni ens tänker på att bli sambos. Det är grymt viktigt att ta samtal om barn, ekonomi och uppfostran INNAN man flyttar ihop.

Hade aldrig gått med med att bli ihop med en man som redan har barn och inte vill ha fler.Det som är viktigast vad jag vill i mitt liv,inte vara nån barnvakt"till hans ungar.Mitt liv-min vilja.

Jag har varit med om en hemsk relation. Träffade en man med två barn. Såg inget problem i det och jag förklarade att jag inte ville gå in i ett förhållande om han inte ville ha fler. Han sa att han gärna ville ha fler, två kunde han tänka sig. Det var också så att han och exet hade ett hus ihop som hon skulle ta över.

Det jag inte visste var att hans ex var extremt kontrollerande, ringde hem på min hemtelefon och gapade och skrek om att han skulle göra klart huset innan hon tog över det för det hade han lovat. Han hade redan betalat hennes studielån för det ansåg hon att han skulle betala eftersom han lämnade henne och det förstörde hennes liv och studiemotivation. Hon ringde både tidig morgon och sen kväll och jag fick stänga av hemtelefonen.

Han vågade inte sätta ner foten mot henne. Hon var galen över att 6 och 7-åringen inte fick sova i våran säng, att leksakerna skulle vara på deras rum (2 rum och kök) och sa att de aldrig fick duscha med mera. Vet inte vad det är för fel på henne ärligt talat.

Hotade med polisen, sov, ja allt i princip.

Hon berättade för barnen att jag var deras nya svärmor precis som i askungen. Kallar mig själv hellre styvmor än bonusmamma efter det här.

Vi försökte få barn ett år och började gå på fertilitetsutredning. Inget fel på mig men han sa att de tappat bort hans prov osv..... sen ett par månader senare så han att han inte ville ha fler barn. Vilken smärta jag gick igenom och går igenom. Hur kan man ljuga om sånt? Hans ex hade nog blivit ännu galnare om vi hade fått barn.

Jag engagerade mig i hans barn men när jag får sitta barnvakt och han åker och hjälper henne med huset i smyg och låter vårat hem förfalla, ja då tröttnar jag på att engagera mig i hans barn faktiskt.

Han sa att vi är en liten familj, men hur kan man vara det när vi inte har gemensamma barn? Trodde han att jag skulle "nöja" mig med hans barn?

Huset kom han på att han ville ha kvar annars kanske barnen var tvungna att flytta och bla bla.

I parterapi har jag iaf fått mina känslor bekräftade.

Det finns oändligt många fler svek, jag kommer nog aldrig gå in i detta igen med andras barn. Är nu 39 år och jag tycker det är så hemskt att ha slösat tid på en lögnare. Så man kan aldrig vara säker på att de vill ha fler barn även om de säger det i början.

Nä ut åkte han och har lyckligtvis inte sett varken honom eller hans jobbiga ex och jag hoppas verkligen att karma existerar.

Jag hoppas att det finns styvfamiljer som lyckats bättre.

Tycker att TVs bonusfamiljen är mer som en fantasy-serie än verklighetstrogen.

Vågar aldrig mer och det är synd.

Jag tog upp det på första daten.

Ville att han skulle veta att jag ville ha barn. Minst två. Vi var 28 och 33 och han hade två ganska stora barn (7 och 11 år) Jag ville inte slösa tid på en man som inte ville ha barn och inte kära ner mig och sen må dåligt om det kommit fram senare. Jag kunde inte tänka mig att inte försöka få egna barn (man vet ju aldrig om man kan eller ej).

Så jag tycler att du ska ta upp det snart och sen avgöra hur du vill göra. Men absolut innan ni flyttar ihop. Mycket svårare att bryta upp då om det är vad du väljer i slutändan.

Hej,

Ett (hemskt) råd från någon som varit i typ samma sits.

Jag träffade mitt ex och det sa bara PANG. Vi blev så kära, allt var perfekt och alla sa att ingen någonsin passat så bra med honom som jag. Jag var helt sjukt lycklig!

Mitt ex hade en son, relationen med honom var grym och vi alla hade sjukt kul.

Sen kom det... Min kille kom plötsligt på att informera mig om att han "nog" inte ville ha fler barn. mer än 1 år in i relationen. Ett halvår senare gjorde vi slut och jag är fortfarande helt förkrossad. Det visade sig att han typ hela tiden visste att han inte ville ha barn trots att han till och med sa att han önskade att jag var barnets mamma och att jag är det bästa som hänt honom. 

Jag är ohälsosamt ledsen nu och när vi sågs i förrgår för att prata igenom allt hade vi lika kul som vanligt. Han är också ledsen eftersom han måste välja bort oss då han inte vill ha fler barn och vi inte kan kompromissa. Kärleken räckte inte fram trots allt. Nu sitter jag här o snyftar framför familjeliv ist. Patetiskt!

Så gör inte som jag, fråga direkt. Jag var så säker på vår kärlek att jag aldrig tog upp det.