Hjälp mig förstå..

Hej. Och innan jag börjar, detta kan bli en lång text, men jag hoppas verkligen att någon orkar läsa och kanske ge sin syn och åsikt på detta då jag nu efter 1 1/2 månads tid tröttat ut min familj och vänner med mitt ältande..

Så..det handlar om ett ex.

Vi var tillsammans i tre år, bra tre år, han har dock alltid varit, ja vad säger man..han har aldrig velat prata framtid, utan mer levt på bara, vilket har fått mig att känna mig inte så viktig liksom.

Jag älskade han dock högt och ville spendera all tid med honom.

Flyttade in hos honom för ett år sen, sa upp min lägenhet och sålde alla mina möbler.

Och så i slutet av mars så kom det..jag började prata lite om framtiden, om vi skulle tänka på att köpa hus, kanske en hund? Sånt man ska kunna göra i ett förhållande.

Han tittar på mig och släpper bomben.."ska jag vara helt ärlig så ser jag ingen framtid med dig, jag ser inte dig som mamma till mina barn eller att vara gift med dig. Jag har tänkt länge på att göra slut med dig"

Jag får panik..alltså panik. Aldrig känt mig så lurad dom jag gjorde då. Grät och fick en panikattack.

Han bad mig att packa ner mina saker och försvinna medans han packade en väska och försvann till sina föräldrar. Frågade om han åtminstone kunde hjälpa mig packa? "Det är nog bäst du gör det själv" fick jag till svar.

Och hur jag ens kunde packa vet jag inte, måste varit i chock, men tjugo kartonger senare som jag fick pendla hem till min mamma några mil därifrån så var allt slut.

Befann mig i CHOCK och ILLAMÅENDE, fattade inte vad som just hänt. Att någon som är en snäll person, aldrig bråkat med mig, aldrig varit arg och tro det eller ej, men som alltid satt mig i första rum, att någon kunde vara så elak, hur det bara vände..allt jag ville var ju bara att prata framtid med han jag älskade.

Två veckor gick utan kontakt, levde (lever) som i en dimma..han ringde, lät glad och frågade hur jag mådde, jag ljög och sa "helt okej"..(läs: önskar jag vore död men annars ok)

Han sa att jag hade glömt lite grejer hos honom, sa att jag kunde komma och hämta dom på engång, men det funkade inte, vi tar det en annan dag. Jaha..en vecka gick och jag skickade (det enda jag någonsin har kontaktat honom på under hela denna tid) ett sms, om att jag saknar honom och att jag önskade att jag kunde se att det här var för det bästa, men att jag inte gör de..inget svar. Så på lördagsnatten helgen efter ringde han, dyngfull!!!! Sa att han saknar mig och funderar på om det var rätt, och sa att vi hörs imorgon..på morgonen dagen efter får jag ett sms "förlåt för inatt" jag svarar men får inget svar..

En vecka gick ytterligare..han ringer för att han hade sett mig, lät glad och frågade hur jag mådde, då brast det, jag berättade exakt hur jag kände, att jag saknar honom, allt. Och frågar om vi kan vara kompisar iallafall (vet, inte bästa idén) han svarar jo självklart kan vi det, vi kan väl höras om några dagar, visst svarar jag.

Några dagar gick, jag ser han, han ser mig på stan..och han går iväg, inte ens en vink fick jag?!

Och så nu..tre veckor senare, och han har inte hört av sig, trots att det sista han sa var "vi hörs om några dagar"

Och för att inte glömma..mina saker som tydligen finns kvar hos honom.

Okej..hoppas någon har orkat läsa, men åh jag hatar det här!! Lever som på nått slags hopp, ett livsfarligt hopp för jag hör ju hur allt låter, och det har gått såpass lång tid nu, så jag förstår att han gått vidare..men allt känns så oklart. Han dumpa mig och tio munter senare var han borta och kvar satt jag med tankar/ilska/förtvivlan..allt. Och jag befinner mig fortfarande i dom känslorna!!

Kan inte någon bara ge sin syn på de här, mina vänner och familj säger att de är såhär de går till när man gör slut, ibland får man ingen förklaring..men jag är helt förbluffad!! Kastar man verkligen ut någon man levt med i tre år, han visste inte ens vart jag tog vägen..jag känner mig som en jävla vante som var så lätt att kasta ur sitt liv, som om han aldrig älskar mig, att allt var en lögn!!

Tror ni att han någon dag, kommer på vad de är han gjort, att han känner ånger och att skäms, eller rent utav, vill ha mig tillbaka?

Tack till er som orkar läsa igenom detta..

Linnsa

Äldre 3 May 18:09

#1

Jag ska också säga att, förutom smset om att jag saknade han, så har jag inte en endaste gång hört av mig till honom..jag vet att höra av sig och böna och be aldrig funkar!! Men det verkar ju inte tystnaden ifrån mig heller göra..så värdelös känner jag mig! Och lurad, grundlurad..

Linnsa

Äldre 3 May 18:55

#4

Ja så säger alla, varför får jag inte in det i mitt huvud för? Det är som att jag krampaktigt håller kvar i det förflutna, han har ju älskat mig..och jag då, som var upp över örona förälskad, men allt ändrades på 10 minuter. Mina känslor har inte försvunnit..????????

Linnsa

Äldre 3 May 19:48

#7

Vad fina ni är allihopa som svarar, betyder mycket.

Och jag måste medge, att höra er säga att han beter sig som ett svin och att det här inte är okej, får mig att må bättre.

Det är som att jag inte ser mitt egna värde och tror nånstans att det är såhär det ska gå till, man ska nog bli dumpad såhär. Men varför kan jag inte bara avsky han, alla säger åt mig att göra det, men jag glorifierar han bara och vill ha honom tillbaka!

Och det är så hemskt att han verkar tro att det här var ett schysst sätt att dumpa den man en gång älskat, att jag tydligen var så jävla lätt att komma över, att han bara ska få gå vidare i livet som om jag inte har betytt ett skit.

Han är 30 och det här var hans första förhållande, men nånstans så vet man väl att man inte sårar den man en gång älskat. Att dumpa någon är hemskt nog, men att få den dumpade att känna sig totalt obetydlig och som en trasa är bara så hemskt ????

Linnsa

Äldre 4 May 12:20

#9

Jag har förstått att det är slut, och även om jag skulle ha svårt att gå vidare om uppbrottet skedde under "normala" omständigheter, men det här!! Att först dumpa mig brutalt fult, för att sen ringa på fyllan och säga att han saknar mig, för att sen ringa för att han såg mig..och att jag där frågade om vi iallafall kunde vara vänner, "ja absolut sa han, vi kan väl höras om några dagar..det har gått tre veckor nu och i gen kontakt. Även om jag vet att det är slut, finns det nån som bara skulle kunna ha någon åsikt om detta beteende? Försöker så att gå vidare, men det är som om jag fastnat, är helt förbluffad över hur någon bara så jäkla lätt kan ta bort en ur sitt liv, för att sen inte se sig om, betydde jag ingenting?! Den känslan finns ständigt hos mig nu..

Linnsa

Äldre 4 May 23:24

#12

Tror ni att han "glömt bort mig" vet ju i teorin att han inte glömt mig, utan om han mer liksom..skiter i mig, hur jag mår, vad jag gör nu för tiden.

Jag vill inte att han ska få komma undan med att bete sig såhär!! Allt jag gjort är att älska honom..och han behandlar mig som att jag aldrig nånsin betytt något..jag vill att han ska få må dåligt, att han ska veta att han har sårat mig som ingen annan människa gjort.

Jag står på väntelista till kbt behandling, fick antidepressiva utskrivet idag.

Gör slut, visst de kan jag ta...men den totala tystnaden, "jag saknar dig när jag drack" samtalet, "vi hörs om några dagar.." Så många frågor!!

Någon kille som kanske skulle vilja ge en åsikt? Har du agerat liknande?

Jag har liksom aldrig varit med om att någon som man haft ett förhållande med, är såhär kall efter ett uppbrott! Ett sms bara..antar att han inte vill ge mig förhoppningar, men i min värld så går man inte från att leva ihop till att totalt skita i sin föredetta dagen efter..

Linnsa

Äldre 6 May 13:36

#14

Är liksom helt förbluffad, eller det kanske funkar såhär att göra slut? Att man blir totala främlingar för varann.

Hör ifrån folk att han mår bra, märks inte ens att mår lite dåligt ens. Skulle vara skönt om han bara brydde sig lite om mig, kolla hur jag mår..vart jag bor för tillfället. Har ni gjort slut/blivit dumpade för att sedan aldrig höras igen??

Hjälp mig förstå..

INNEHÅLL