Lämna arbetslös pojkvän?

Har såklart pratat med honom om det. Han vet hur jag ser på framtiden, och att det inte går att ha en framtid ihop om han inte förändrar sin situation. Är dock svårt att ta upp det, eftersom att det blir lite "skaffa jobb eller så lämnar jag dig"... alltså det är väl delvis så jag tänker, hittar han inte jobb blir jag ju förr eller senare tvungen att lämna för att det inte går att bygga ett liv tillsammans, men det är så oerhört påfrestande att gå och hoppas på att det ska lösa sig och liksom hela tiden pendla mellan hopp och tvivel.

Du har rätt i att han har en diagnos. Har också fått iväg honom till terapeut och han har kontakt med läkare för sina problem, vilket också har hjälpt. Men på jobbfronten har det inte hänt något..

Lisa: Jag håller med om det du säger. Har i och för sig gjort klart för honom att jag har svårt att se en framtid ihop om han inte skaffar jobb, han svarar då att det är på väg att lösa sig, att han har något på g och har planerat hur han ska få jobb, men detta har han sagt i cirka ett år och det går i snigelfart.

Vill inte gå in specifikt på hur han försörjer sig pga vill inte bli igenkänd, men han har precis så han klarar sig och inget mer (ej soc).

Jag tar in det ni säger, är tacksam att ni delar med er av era åsikter.

Jag är väl medveten om att jag inte är perfekt, men jag försöker sätta mig in i hans situation och stötta honom så gott det går. Jag har gett honom förslag om att plugga på komvux, hjälpt honom hitta hur man söker in, hjälpt honom leta efter jobb och skriva cv etc. Men nånstans måste jag dra en gräns för vad jag kan göra, kan stötta honom såklart men jag kan inte göra det åt honom. Även om jag accepterar att han inte har jobb så skulle detta sannolikt ändå tära på vår relation eftersom han också är missnöjd över sin situation och han pratar ofta om att han känner att han inte har kommit någon vart i livet, att han hatar att inte ha råd att göra något (och han vägrar oftast låta mig bjuda honom på saker), att alla hans vänner har jobb etc.

Tänker i alla fall att jag ska sluta tjata på honom, för det är nog det mest påfrestande för mig i den här situationen.

Alltså vi kan inte åka på en resa eller kryssning eller något även om jag säger att jag bjuder honom, då svarar han att det känns fel att jag bjuder och att vi får vänta tills han har jobb...

Nu bor ju inte jag och killen ihop, men han är inte sådan som förväntar sig att jag ska städa och laga mat när jag kommer hem från skola/ extrajobb utan tvärtom, när han är här så brukar han alltid fixa mat och pyssla om mig när jag kommer hem och är trött.

Tror inte det var en ursäkt, han pratar mycket om att han vill resa och göra saker, men han vill inte att jag bjuder eftersom han tycker att det är killen som ska bjuda (alltså detta är hans åsikt, verkligen inte min). Han tycker inte om att prata om sin funktionsnedsättning, och han vill inte identifiera sig med den. Han vill precis som jag ha barn och familjeliv så på det sättet delar vi syn på livet, men som du säger är vi samtidigt väldigt olika och har olika ambitioner och sätt att hantera motgångar. Skulle inte säga att jag har svårt att acceptera hans funktionsnedsättning, mer att jag "glömmer bort" den då han på många sätt är mer känslomässigt stabil än jag och då han som sagt själv inte tycker om att prata om det. Fast i och för sig har jag väl svårt att acceptera att hans funktionsnedsättning skulle innebära att han faktiskt inte kan klara ett vanligt jobb, men det är möjligt att det är så.

Och eftersom jag nu redan sagt så mycket så kan jag säga att det är adhd han har. Hoppas bara på att inte bli igenkänd, vill inte hänga ut honom eller mig själv.

Jag kan ibland tycka att kraven på arbetsmarknaden är alldeles för höga och att det är en sådan press. Jag tror att min kille skulle må bra av att ha ett jobb att gå till, kanske inte heltid och inget kontorsjobb eller så. Men om det hade funnits bättre möjligheter för personer med tex adhd att få ett jobb som är mer anpassat efter hans förutsättningar så hade han klarat det och hans självförtroende hade växt, även om han inte hade tjänat några stora summor. Tycker också det är synd för att han kan en massa saker, han är händig och duktig på att fixa saker i hemmet bland annat.

Jag har följt era svar, tack alla som svarat. Jag var ganska ung när jag träffade honom, hade nyligen gått färdigt gymnasiet och då tänkte jag knappt på de här sakerna och dessutom hade han ju jobb när vi träffades. Så du som säger att det hade varit bättre att inte inleda en relation, det är svårt att förutsäga hur framtiden kommer utveckla sig och jag hade ingen aning om att det här problemet skulle uppstå. Visste inte heller om hans diagnos förrän ganska långt senare.

Misil: Jag tror det ligger mycket i det du säger, och det är något jag har tänkt mycket på - att det också är en statusgrej att ha en pojkvän med bra jobb och att man vill kunna skryta inför sina vänner. Jag har försökt att tänka bort den faktorn, då jag inte vill att mitt liv och mina val ska handla om att jaga status i min umängeskrets. Men visst har jag fått medlidsamma blickar från vänner och jag har släktingar som har uttryckt besvikelse och antytt att jag borde skaffa en mer framgångsrik pojkvän. Blir såklart irriterad på detta, och jag vill inte att det ska påverka hur jag väljer att göra. När jag var yngre handlade många av mina val om att få status och bekräftelse från andra, och i längden fick det mig enbart att må dåligt.

Det är också flera som har skrivit att han bör söka mer hjälp från kommun och landsting. Det är inte så att han är helt passiv när det gäller detta, utan han har kontakt med läkare och terapeut. Kan också säga att det faktiskt har skett förbättringar i hans psykiska hälsa, tror inte han kan klassas som deprimerad i nuläget. Dessutom har han börjat övningsköra med sin pappa, och bara det är ett stort framsteg. Att han strävar efter något, dvs att ta körkort.

Jag är glad att jag har fått så många olika perspektiv på det här från er. Jag har inte fattat något beslut om hur jag ska göra med relationen, det är inte lätt att lämna någon man älskar och om jag ska ta det steget måste jag vara mer säker. Samtidigt så har jag bara ett liv och vissa saker vill jag inte offra. Såklart går det att ha en relation där jag är försörjare och han sköter hemmet, men det är inget jag önskar mig. Dels eftersom relationen skulle bli så ojämn och jag vill inte att han ska vara ekonomiskt beroende av mig, och dels eftersom jag inte vet om jag skulle klara den bördan, skulle känna sådan press (och vad händer då om jag blir sjukskriven till exempel?).