Hur lugnar jag ner mig?

TS har inga bra bra råd att ge förutom att du får någon att prata med,via vc kan du nog glömma , men privat? 

 

Jag läste en artikel nyligen om att medelåldern för första barnet var högre på 1890-talet än idag, pga att man måste tjäna ihop pengar till ett "hemman" innan man kunde gifta sig och skaffa barn. Att en kvinna gifte sig vid 38 års ålder och fick fyra friska barn var inte alls ovanligt.

Med detta vill jag komma till att sannolikheten för missbildnigar och kromosomfel som inte är förenat med liv förvisso ökar framåt 40, men den är fortfarande försvinnande liten.

Jag fick första barnet vid 38 efter två tidiga mf, och i v9 tänkte jag så här:

Jag har varit gravid totalt 20 veckor (ungefär så var det då) och varit orolig hela tiden. Nu SKA jag njuta av den tid jag får vara gravid oavsett hur länge den varar. Det hjälpte inte över en natt, men det hjälpte i längden. 

Med tvåan fyra år senare (och ytterligare ett mf) var det mycket lättare

Lycka till!

Min man och jag har efter äntligen efter en lång kamp, utredningar, IVF:er och missfall lyckats med det som vi trodde var omöjligt. Nu väntar vi barn! Problemet är bara att jag är så fruktansvärt orolig hela tiden för att något ska gå fel.

Vi har fått se det lilla hjärtat slå, vilket vi aldrig har fått uppleva tidigare, så oddsen verkar ju vara på vår sida. Men dum som jag är så googlar jag givetvis missfall och hur vanligt det är efter att man har fått se hjärtat... Hade hoppats på att få läsa "risken obefintlig" osv, men tyvärr inte. Läser om många som har fått missfall i vecka 9 som jag går in i imorgon.

En annan aspekt är att jag har hunnit börjat närma mig 40 år, vilket ytterligare ökar på oron. Kommer vi få ett barn som är sjukt? Kanske t o m så sjukt att det inte kommer överleva eller få ett förkortat liv?

Dessa tankar snurrar i mitt huvud snudd på dygnet runt. Det gör att jag inte riktigt kan slappna av och njuta av att jag faktiskt äntligen är gravid.

Min syster och min närmsta vän, som jag vanligtvis skulle ha vänt mig till med mina tankar och fått stöttning och råd av, har sina egna problem relaterat detta med att skaffa barn och vill/orkar därför inte höra talas om detta, eftersom att det påminner dem om deras egna kamper.

Hur gör jag för att komma ur mina negativa tankebanor? Allt jag vill är att fokusera på och må bra i min graviditet. Nu när jag äntligen är gravid så vill jag ju inte förstöra det genom att gå runt och vara orolig och stressad över allt som kan tänkas gå fel.

Hur styr jag mina tankar rätt?

När jag gjorde ivf sa läkaren att det var över 90% chans att det skulle bli en bebis om man sett hjärtat slå på ultraljud. Oddsen är på din sida denna gången. Dom som får missfall har oftast hjärtat slutat slå tidigare. Grattis förresten????

Hej,
Jag är själv nästan 40 och väntar mitt andra barn. Fick ett tidigt mf nu när vi försökte med nr två, vilket resulterade i att jag var jätterädd hela första halvan av denna graviditet. Nu har jag två dagar kvar till bf och allt har gått så bra:) Den fösta tiden var jobbig, vågade knappt gå på toa liksom. Ångesten var hög! Gjorde också ett tidigt ul där vi fick se ett tickande hjärta men det lugnande inte så mycket. Det som tillsist fick mig att må bättre var ett inslag på tv4 Nyhetsmorgon om just mf. Hon förklarade att om graviditeten är frisk så kan man inte framkalla ett mf. Om det hade varit så lätt så hade vi inte haft så höga abortsiffror som vi har. Kanske kan du hitta inslaget på nätet? Jag lyckades iaf vända mitt tänkande. Det är jobbigt att försöka kontrollera något som man inte kan kontrollera. Vet inte vart du läst men enligt missfall.se så är det stor chans att det går bra om man sett ett tickande hjärta i v 6 missfall.se/missfall-statistik/
Slutligen kan jag säga att stå ut..det blir lättare med tiden. Lycka till<3

När jag gjorde ivf sa läkaren att det var över 90% chans att det skulle bli en bebis om man sett hjärtat slå på ultraljud. Oddsen är på din sida denna gången. Dom som får missfall har oftast hjärtat slutat slå tidigare. Grattis förresten????