Vi som misslyckats

Åh vad ledsen jag blir när jag läser ditt inlägg regnbågsdröm! Jag som verkligen hoppades att det skulle vara er tur nu!

Jag vet inte om jag ska vara med i din grupp, jag är ju bara inne på ivf 2 och ska få tillbaks en eskimå på fredag, men jag ville bara skriva och säga att jag tänker på er! Styrkekramar! <3

Nu är jag här! Om jag får...

IVF 1, oktober 2014 - neg
IVF 2, januari 2015 - neg
FET 1, mars 2015 - neg
FET 2, april 2015 - neg
IVF 3, september 2015 - gravid, MF v 6
FET 3, november 2015 - neg
FET 4, januari 2016 - neg
IVF 4, mars 2016 - neg

Nästa steg är IVF 5 i augusti/september...

Hur länge ska man orka? Jag känner ett stort motstånd till att ta sprutor och spray, vilket aldrig varit ett problem tidigare. Det känns så meningslöst när det aldrig lyckas hela vägen!

Här är en till. Ingen rolig klubb men skönt att man inte är ensam.

Ivf 1 (kort prot): ingen befruktning

Ivf 2 (kort prot): ingen befruktning

Ivf 3 (långt prot): gravid, missfall v 7

FET 1: neg

Nu funderar vi på spermadonation för vi hatar processen, hormonerna, hur dyrt det blir att fortsätta och att jag inte vet vad det gör med min kropp egentligen. Nu tar vi en paus och försöker njuta av livet och sommaren. Fast min man är jättedeppig för han har extremt få spermier och känner sig misslyckad som man och människa.

Ja vid insemination behöver man oftast inte ta hormoner utan bara hålla koll på sin ägglossning. Vi har nära till Danmark och där kan vi få det för ca en tredjedel av priset jämfört med i Sverige.

Det är ju dock ett oerhört svårt beslut. Jag vill ju självklart ha hans barn. Jag har ju gift mig med honom dels pga det och ser det som att det är vårt, och inte hans, problem. Jag vill inte göra spermadonation om det inte känns bra för honom och vill låta honom styra. Jag är jätterädd att han t ex ska få svårt med anknytningen och att det liksom ska bli spiken i kistan för hans infertilitet, att han ska må sämre. Sedan å andra sidan vet vi inte hur många gånger vi skulle behöva göra ivf och om det någonsin skulle funka. Och dessutom vad det skulle få för konsekvenser för min hälsa i framtiden.

Men går medicinerna på högkostnadsskyddet när man gör ivf privat i Sverige? Skönt i så fall.

Han har bokat tid till psykolog. Annars är det inte obligatoriskt i Danmark. Vi har även gått i familjerådgivning ett tag.

Han vill inte fortsätta med ivf som sådant. Mest tror jag för han känner att han utsätter mig för det. Han känner mycket skuld för hela situationen. Sedan vill han ju självklart helst ha egna barn. Men det är jag som har insisterat på att vi kanske ska göra en till ivf eftersom jag inte vill skaffa barn med honom på ett sätt som inte känns bra för honom.

Det är jättesvårt alltihop. Just nu känns det som att alla alternativ vi har kvar är dåliga. Jag vet inte heller hur jag ska hjälpa honom.

Hur går det Regnbågsdröm? Har du fått någon klarhet i hur ni går vidare? Kram

Idag är en sån dag då jag känner paniken komma närmare, tänk om vi aldrig lyckas?! Vad gör man då?! Jag orkar inte tänka tanken, för det gör så ont...

Tack! Det är skönt att man kan skriva precis som det är här i forumet.

Hoppas att polypen är borta, och i annat fall att de kan ta bort den snabbt om det behövs. Då kanske vi börjar samtidigt i augusti? Jag ska ringa 8e och då tala om när min senaste mens var, för att kunna börja med sprayen utifrån det. Har hämtat ut alla mediciner redan, vill vara redo även om det är långt kvar.

Aha. Ska de göra spolning eller räcker det med VUL?

Hej på er kära ivf kämpar! Kände att denna tråden var rätt för mig, är så fruktansvärt ledsen nu.

Har gjort 4st icsi/ivf och 2 st FET totalt 8st embryon... även ett äggplock där alla ägg gick sönder.... som räknas som 1/2 försök... På alla ivf har mensen kommit på ruvardag 11 och alla med minus förutom det sista ivf försöket nu, fick 2 blastocyster tillbaks, som vanligt kom blödningen ruvardag 11, jag tjuvtestade och fick ett plus!! fram tills idag 1 dag innan den officiella testdagen... det vände och blev minus...

Jag bara gråter och gråter... är så rädd för att kliniken ska sätta stopp.... dem har inte sagt något om det men det är en rädsla jag har .... vet inte hur jag ska orka med vardagen just nu.... nästa försök blir till hösten igen..

Ja den är hemsk! Varje gång får jag som kramp i livmodern på natten mellan ruvardag 7 och 8 och så blir jag helt svettig...känns som det är då det skiter sig. Har ni gått privat eller genom landsting? Kramar

Ja, en syster gör ju att det blir så mycket mer runtom med lyckliga föräldrar och släktingar som vill prata om det här hela tiden och tycker allt är så underbart... Själv vill jag bara spy när jag tänker på det, och får dåligt samvete för att jag känner så!

Självklart är det vid flera äggplock, vi har fått 4+20+20... Det är ju jättefina resultat men tyvärr själ PGD'n de flesta av dem då endast 4 embryon kunnat återföras... Vid första behandlingen blev inget friskt, vid andra behandlingen fick vi ett och vid sen sista blev hela 6 embryon friska men endast två gick att frysa... Vi har en landstingsbetald behandling kvar men sen måste vi söka oss utomlands för nya försök då det inte är tillåtet att göra det för egna pengar o Sverige (!) jättekonstigt men så är det... Vår sista behandling startar med största sannolikhet i höst och jag är livrädd för att det inte ska bli ett lyckat resultat! Jag vet att jag behöver tänka positivt men det är så svårt just nu...

När vi fått våra försök från landstinget med ivf/PGD gjorda så får vi inte göra nya försök som vi finansierar själva. Hade vi bott i ex. Norge hade vi kunnat söka oss till Sverige för att göra detta men som svensk får man tydligen bara göra det via landstinget. Om vi ska göra nya försök så verkar det vara Ryssland och USA som är de vanligaste alternativen och prislappen ser då lite annorlunda ut än här i sverige...

Ja, det skulle vara möjligt... Och jag förstår om det är provocerande att säga att vi då skulle ställas inför valet att göra en abort, men så är det. Den här sjukdomen finns det varken bromsmediciner eller botemedel för så just nu känns det otänkbart att föra den vidare. Den heter Huntingtons sjukdom och kan liknas vid ALS men den sätter sig även på psyket. Statistiken säger att det är 50% risk för överförande av sjukdomen men i vårt fall verkar den vara mycket högre om vi tittar på våra embryon och vilka som blivit friska... Sjukdomen bryter ut i medelåldern och leder till döden men den kan även vara juvenil vilket innebär att den bryter ut hos små barn med mycket kort överlevnad efter ett starkt fysiskt handikapp... Och även om barnet inte utvecklar sjukdomen förrän i vuxen ålder kommer hon/han ha samma problem som oss den dagen hon/han väljer att skaffa egna barn...