Distansförhållande, hur får man det att funka i längden?

Hade det dröjt så många år innan man kan flytta ihop så hade jag gett upp.

Grattis till att ha funnit kärleken! 

Ni gör ju redan allt ni kan för att träffas, telefonsamtal är bra, använd Skype. Jag och min särbo träffades för 14 år sedan. De första 5 åren sågs vi varannan helg och sen har det blivit mer sällan, varannan månad typ. 

Vi är alla olika men det bästa är att vara sysselsatt med annat när man inte träffas, motionera, umgås med vänner etc. Jag kan bli galen av längtan efter min särbo och då tar jag tåget till honom.

Jag och min man började vårt förhållande med tre år distansförhållande innan vi flyttade ihop. Därefter blev det ca 1,5 år samboliv innan vi återigen kom in på distans pga jobb. Det varade i nästan två år till innan vi återigen bor tillsammans. Nu är det 16 år sedan vi träffades så vi har fått det att fungera. Hur vi har gjort det? Bla genom följande:
- när det var jobbigt att vara ifrån varandra, tänka på alternativet till att ses sällan, att inte ses alls
- när man träffas, göra det som nyförälskade gör, röra varandra mycket. Bekräfta varandra. Hitta på saker, gå på dejt etc
- prata om hur ni ska ha det när ni väl får en vardag tillsammans
- lita på varandra. Uppmuntra till ett socialt liv även då ni är ifrån varandra. Många sitter tyvärr hemma och trånar efter den andre när man är ifrån varandra och då stannar hela livet upp, undvik det!
- tänk på förhållanden, vad är några år nu med distans jämfört med att ni sedan får resten av era liv tillbringa tillsammans?

Stort lycka till!

Tack för era svar Härligt att läsa att det går att få det att fungera fast det börjar på distans. Med lite tur kanske vi kan få till en flytt redan om 1-2 år men det beror på om det går att lösa det med barnen. Om det inte går får vi vänta tills dom är stora nog att flytta hemifrån. Vi kommer inte att skaffa gemensamma barn så ur den synvinkeln är det ingen panik med att flytta ihop heller. 

Vi har båda varit gifta förr, haft förhållanden efter våra respektive skilsmässor men inget har känts så här rätt. Det går inte att förklara det med ord, det bara känns så rätt och har gjort det från början. Ingen av oss kan tänka sig ett liv utan den andra, bara tanken på det gör svinont och är värre än att vi måste vara ifrån varann 1,5 vecka mellan våra träffar. Vi litar båda på den andra och kan prata öppet om allt. Vi lever våra liv och är sociala när vi inte kan ses, där ändras inget. Vi pratar om allt från känslor, till vad vi ätit till middag, till personer vi träffar och allt möjligt. Dvs även om vi inte kan ses så delar vi så mycket som möjligt av vår vardag med den andra. 

Skype funkar inte för han har bara mobilen han surfar med och ingen dator men annars skulle det vara en bra idé

Om det är en smartphone kan han köra Skype i mobilen utan problem. Nu för tiden kan man dessutom videochatta i Facebook messenger och Google hangouts. 

Om man verkligen älskar någon, så är det helt värt att vänta på personen oavsett hur lång tid det tar innan ni kan ses.

Haft en partner i Borås när jag bor i GBG, vi sågs antingen varje eller vart annan helg, men det var inte så farligt, men jag dumpade honom efter ca & månader då jag insåg jag inte hade haft intresse för honom på flera månader, men det var inte avståndet.

har också träffat en kille från dalarna, där sågs vi en gång i månaden då det kostade för mycket fram och tillbaka när man endast hade studie bidrag.
Dumpade honom sen också men inte pga avståndet.

Men det finns något som är ännu värre än avstånd.

Jag och min nuvarande partner har snart varit tillsammans i 3 år. i 1,5 av de här åren så har vi knappt träffats alls.
Första månaderna sågs vi ca 12 h i månaden, sedan sågs vi så vart annan månad i fyra månader.

Nu ser jag honom 1-2 gånger i månader igen.

Vad är det värsta då? Jo vi bor i samma stad, är bara det att han jobbar så otroligt mycket och knappt har någon ledig tid.
Vi hörs knappt alls på telefon under tiden vi är ifrån varandra, kanske något enstaka sms om han har tiden att svara.

Just nu har vi det som det är i ett distans förhållande. 
Har till och med en vän som bor här i GBG och har sin partner nere i Småland och de träffas mycket mer än vad jag träffar min partner som bor i samma stad.

Hur tror du att det känns? Jo, mycket värre än de som jag verkligen levt på distans ifrån.

Hur håller sig då vår relation?

För att vi verkligen älskar varandra, vi vill samma sak i livet, leva tillsammans, resa tillsammans och en dag bilda familj.

När det är dags för min partner att plugga kommer vi nog bo på distans i 3 år om jag inte då har studerat klart och kan finna ett arbete där. Och jag tänker studera om ungefär 1-2 år.

Jag är en ung kvinna på 22 år, jag är den som borde tänka på att kanske träffa någon annan egentligen, för när jag inte träffar min partner och om det inte håller mellan oss, kommer jag ha förlorat 1,5 år på ingenting alls.

Jag har aldrig heller varit otrogen mot min partner, jag har inte träffat någon annan alls även vi inte träffas så ofta.

Men vi har det som verkligen är sann kärlek, det väldigt få människor får uppleva, men vi har den turen o har funnit varandra, även hur mycket detta tär på vår relation att vara ifrån varandra så mycket.

Men i slutet, kommer all väntas vara värt det, för jag har funnits min själsfrände och jag är hans. vi gör varandra lyckliga och vi kommer ha en otroligt fin framtid tillsammans.

Jag vet det, det är därför, jag väntar på honom att komma "hem" än idag.

Hur kommer det sig att du och killen i Borås inte träffades oftare då det är ju knappt något avstånd alls mellan Borås och Göteborg? Många pendlar den sträckan. Dagligen. Det tar ju bara 1 timme enkel väg. Ungefär samma som det kan ta att ta spårvagnen från ena sidan av Göteborg till den andra. Du tror inte att anledningen till att du och dina killar inte träffats så mycket beror på annat än jobb och avstånd?

När jag träffade killen i Borås så gick jag i gymnasiet, så var inte lämpligt at pendla fram och tillbaka varje dag ;) Men hände någon gång när han var ledig en vardag att han kom hem till mig på kvällen, men jag träffade honom aldrig kvällen innan ett prov :)

Min nuvarande relation beror faktiskt bara på jobb, vet min partner är trogen om det är vad du syftar på. Dessutom vet du inte heller var min partner arbetar med, men det är ett arbete som kräver mycket tid just nu.
Så, innan du påpekar om otrohet, så har du inte fulla historien.

Det viktigaste är att jag och min partner än idag håller ihop trots han arbetar så mycket. dessutom kommer det bli ännu svårare nu när jag snart har heltids jobb på kvällstid.