Naiva föräldrar?

Anonym (Karin)

Äldre 24 May 13:11
163 svar

Citera Återställ Anmäl

Naiva föräldrar?

Jag är inte ute efter att provocera, eller starta en otrevlig debatt. Är inte heller ute efter "du visste/borde ha förstått vad du gav dig in på när du blev tillsammans med en person som har barn" osv. Jag ser heller inte att detta skulle ändras om jag fick egna barn.

Det jag undrar är hur föräldrar kan vara så naiva att tro att en så kallad styvförälder ska vilja vara med deras barn mer än nödvändigt? Jag förstår mig inte på det. Personen jag lever med lever jag med för att jag vill vara med just den personen. Alla har sitt bagage och allt vad det innebär, oavsett om det handlar om barn, skulder, beroendeproblematik, depression, familjekonflikter eller dylikt. Vi ser varandras fina sidor och mindre fina sidor i relationen, visst?

Om min partner väljer att göra andra saker istället för att följa med mig på typ ridning (jag rider inte, men låt säga att jag gör det) så är väl det helt okej. Jag gör gärna saker på egen hand och förväntar mig inte att min partner ska älska allt med mig/allt jag gör. Om jag sedan väljer att göra andra saker istället för att umgås med min partner och dennes barn, bör väl även det vara helt okej? Varför tror man att man ska umgås på samma premisser som kärnfamiljen?

Jag har inga problem med att göra mitt på mitt håll, medan min partner gör saker med sitt barn. Jag väljer i 9 av 10 fall bort umgänge med min partners barn, då jag vet saker som jag hellre vill göra. Barnet är inte min största prioritet. Jag umgås dock gärna med min partner på tu man hand.

Vad tänker ni andra? Måste man gå all in i styvfamiljen bara för att? Hur gör ni? Jag tittar på kärnfamiljerna i min närhet och ser att inte ens de umgås i tid och otid tillsammans allihopa. Är styvfamiljen någon slags arena för överkompensation?
- «
- ‹
- Sida 1 av 5
- 1
- 2
- 3
- 4
- 5
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Naiva föräldrar?
Anonym (Karin) Trådstartaren

Äldre 24 May 14:04
#2

Citera Återställ Anmäl

Anonym (hela paketet) skrev 2016-05-24 13:34:02 följande:
Jag tror det handlar om ifall man tycker om barnet eller ej. Jag har haft styvbarn som jag älskade och som jag faktiskt gjorde egna saker med. Och jag älskade dessa ungar som om de var mina egna. Däremot hade jag haft styv-/bonusbarn som varit riktigt jävelungar så hade jag ju inte velat umgås med dom lika mycket. Jag hade kanske t o m undvikit dom. Barn är ju individer precis på samma sätt som vuxna: vissa gillar man och vissa inte.

Dock: Är man i relation med någon som har barn, så får man räkna med att det är hela paketet. Ett barn har långa tentakler. Märker ett barn att du undviker det, inte alls vill vara med det, så blir det ju kanske frågor som barnet ställer sig: Hon tycker inte om mig, hon avskyr mig, varför är hon dum mot mig, osv osv osv.

Nej, man umgås inte alltid allihopa ens i kärnfamiljer. Ibland är pappan iväg på sitt, ibland är mamman iväg på sitt, och ibland gör de saker tillsammans, även fast det kanske inte såna saker som just föräldrarna uppskattar, men barnet gör.

Jag tycker nog att det ska vara på liknande sätt om man är sambo och har bonusbarn.

Självklart, jag tror också det underlättar om man tycker om barnet. Jag anstränger mig och försöker, men det slutar ofta med att jag ändå känner att jag har svårt för barnet. Därav tänker jag att jag gör rätt i att göra något annat när barnet är här, istället för att sitta med dem i soffan och förpesta stämningen när jag stör mig på allt barnet gör.

Vad innebär hela paketet då? Att umgås likt en kärnfamilj? Eller bara acceptera att läget ser ut som det gör? Jag är av åsikten att det är det sistnämnda.
Anonym (Karin) Trådstartaren

Äldre 24 May 14:21
#4

Citera Återställ Anmäl

Anonym (hela paketet) skrev 2016-05-24 14:07:26 följande:
Din plikt är att vara vänlig och respektera barnet. Du behöver inte älska barnet. Men om mannen måste välja måste du acceptera att han väljer sitt barn. Så är det bara.
Jag tror du stör dig pga att du ser barnet interagera med den man du älskar. Den uppmärksamhet barnet får borde du ha kanske?

Att "försöka" tycka om är nog dömt att misslyckas. Antingen gillar man nån eller så gör man det inte. Så det är nog acceptera som gäller. Men försök att inte vara fientlig mot barnet. Det skadar.
När skulle han behöva välja mellan mig och barnet? Och vad är det som säger att jag skulle ha ett problem med det? Jag säger ju själv att vi inte behöver umgås hela tiden och att han mer än gärna får göra saker med sitt barn på egen hand, utan mig. Han har väl samma ansvar att acceptera att jag inte i första hand väljer att göra saker med dem båda tillsammans.

Jag kan inte säga att jag är avundsjuk på de uppmärksamhet som barnet får. Ska jag vara ärlig så tycker jag inte att min man lägger så mycket uppmärksamhet på barnet, inte på ett sätt som är mer än vad man kan förvänta sig iallafall. Som sagt, har inget problem med att inte vara i det absoluta blickfånget av min sambo hela tiden. Jag är en självständig människa som värnar egentid. Kanske hade jag varit mer trygg i denna konstellation om jag fick mer egentid. Vi bor ganska litet och barnet är här väldigt mycket.

Det är nog som du säger. Och jag har accepterat att jag inte tycker om barnet. Tycker synd om barnet bara. Det kan inte vara lätt att vara skilsmässobarn.
Anonym (Karin) Trådstartaren

Äldre 24 May 15:36
#6

Citera Återställ Anmäl

Anonym (fy fan) skrev 2016-05-24 15:33:41 följande:
Stackars , stackars barn.... och vilken IDIOT till pappa/man...... jisses!

Att du är så knäpp att du inte gillar barn är okay eftersom du står för det.

Men att barnet ska behöva känna sig utstött, är av högsta grad av psykisk misshandel. JO, barnet känner av dig, tro mig!

Och att pappa tillåter nån behandla sitt barn på detta sätt får mig att bli tårögd.....

Vad får dig att uttala dig på detta sätt? Vem behandlar barnet dåligt och varför är det synd om barnet?
Anonym (Karin) Trådstartaren

Äldre 28 May 11:09
#11

Citera Återställ Anmäl

smulpaj01 skrev 2016-05-28 09:34:27 följande:
Jag tycker det är okej om ni lever som särbos, inte annars.

Du måste ju spendera väldigt mycket tid hemifrån eftersom barnet är hemma väldigt mycket och du inte tål barnet?!

Men det är ju i alla fall bättre att du håller dig borta helt än att barnet ska behöva utsättas för någon som dig med dina känslor för denne i sitt eget hem!

Särbo skulle funka bättre för er?!

Varför bara okej om vi är särbos? Jag kan väl vara hemma utan att för den sakens skull umgås med barnet ifråga. Bara för att man bor tillsammans tycker jag inte att man måste sitta ihop.
Anonym (Karin) Trådstartaren

Äldre 28 May 11:11
#12

Citera Återställ Anmäl

Fånga dagen skrev 2016-05-28 10:55:46 följande:
Ja du, tro det eller ej, men vi finns faktiskt! Vi som älskar våra bonusbarn.

Jag har sorgligt nog tvingats bevittna hur föräldrar och bonusföräldrar gråtit i varandras armar, i enorm sorg över förlusten av ett älskat barn som stod precis i början av livet, när en fruktansvärd tragedi inträffade. Den värsta tänkbara! Bonusföräldrarna hade funnits i barnets liv under hela barnets uppväxt.

De stod varandra mycket nära, och tillbringade mycket mer tid tillsammans med sitt bonusbarn än vad som var "nödvändigt", just för att det var ett älskat barn, och trots egna biologiska barn. De och de biologiska föräldrarna har det enorm jobbigt med sin sorg över ett förlorat barn.

Det skar faktiskt i hjärtat på mig att läsa de här raderna. som på mycket nära håll sett deras sorg, förtvivlan och saknad.

"Det jag undrar är hur föräldrar kan vara så naiva att tro att en så kallad styvförälder ska vilja vara med deras barn mer än nödvändigt?"

Det är väl klart att det finns de som har superbra relationer till sina bonusbarn, medan det finns andra som inte har det. Alla relationer är olika, och jag misstänker att ditt exempel är ett undantag. Självklart är det sorgligt när barn dör. Alla bonusföräldrar är inte heller med under hela barnets uppväxt, utan kommer in någonstans mitt i. Som sagt, sorgligt det du berättar, såklart, och det finns ju såklart undantag. Men det är net direkt de som jag vänder mig till i första hand.
Anonym (Karin) Trådstartaren

Äldre 28 May 11:31
#14

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Kajsa) skrev 2016-05-28 11:30:08 följande:
Du skriver att ni bor litet, barnet är där ofta och du skulle vilja ha mer egentid.

Genom att vara särbos så löser ovanstående sig med automatik. Jag tycker att du som vill bli respekterad för dina åsikter faktiskt ska visa samma respekt tillbaka till barnet, dvs inte bo hos dom när barnet är där, om du nu inte tål barnet.

Du tycker synd om barnet som är skilsmässobarn, sedan spär du på det genom att bo med dom fast du inte gillar barnet. Ärligt, tror du barnet mår bättre av att du bor hos dom?
Jag bor inte hos "dom". Vi bor här.
Anonym (Karin) Trådstartaren

Äldre 28 May 12:10
#19

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Lisa) skrev 2016-05-28 11:51:40 följande:
Nej man måste inte gå all in. Dock blir man nog mer påverkad om barnen är små och då hade jag avstått om jag inte gillade barnet. För min egna skull :) Jag har inte vart i den situationen mannens barn är alla tonåringar en myndig osv. har inte mkt m dem å göra. Visst kan det vara trevligt om iaf två av dom är här å umgås m dom, men hade det varit oftare så nej. Den tredje har jag svårast för å som sagt de är alla olika personligheter....men det är inget jag lägger nämnvärt energi på jag har mkt annat att göra å pyssla m å som du säger man sitter inte ihop m sin partner. Är väl bara bra dom får egentid ihop. Deras pappa/ min man finns för sina barn till 100% å dom vet var han finns. Det är inget som går ut över oss så att säga att barnen alltid kommer först är så himla tröttsamt, i en familj kommer alla på första plats. I min mans familj ingår alla hans barn, äldre å gemensamma å mig. Har man den inställningen å behandlar alla sina kära så så har man bäst chans att lyckas m förhållandet, kärnfamiljer som nyfamiljer.
Fint att det funkar för er och att din man kan ge kärlek båda åt dig och åt sina barn. Det ena bör ju inte utesluta det andra liksom? Jag håller helt med dig och tänker som du. Jag tror alla mår bra av egentid och att både göra saker med dem man vill göra saker med, men också att vara själv. Om ens egentid kan göra att resterande inblandade i sin tur kan göra saker på tu man hand, så tänker jag att det är jättebra. Svårast är väl om man vill ha kakan och äta den, att man vill leva som en kärnfamilj men inte vill umgås med alla i den. Har man en mer lättam approach tror jag det blir lättare. Min man ställer också upp för sitt barn och har barnet som hög prio, men det betyder ju inte att vi också kan ha kvalitativ tid, han och jag.
Anonym (Karin) Trådstartaren

Äldre 28 May 12:11
#20

Citera Återställ Anmäl

Lena skrev 2016-05-28 11:56:22 följande:
Jag tycker att man måste tycka om styvbarnet annars ska man inte bli sambo iaf. Jag tycker även man ska göra saker hela familjen ibland även om man såklart kan göra annat ibland.

"Ska", "måste" osv tycker jag är så himla svårt att använda då alla tycker och känner och vill olika saker. Jag håller inte me dig om att man måste tycka om, eller måste gör saker alla ihop.
Anonym (Karin) Trådstartaren

Äldre 28 May 12:15
#21

Citera Återställ Anmäl

Fånga dagen skrev 2016-05-28 11:57:03 följande:
Javisst är vi olika! Olika som människor, med relationer och förutsättningar som ser olika ut.

Jag är själv bonusmamma sen många år, och har en mycket fin och avslappnad relation till mina bonusbarn. De är verkligen en bonus i mitt liv. Jag har också "egna" barn. Det finns mycket kärlek i vår familj.

Vi har aldrig haft de problem man så ofta läser om här. Jag är övertygad om att vi är många fler. Men vi som har det bra och trivs tillsammans med våra bonusbarn, och där det flyter på bra utan några större irritationsmoment, har ju ingen anledning att skriva här. Därför syns och hörs vi inte så mycket - men vi finns.
Jag tvivlar absolut inte på att ni finns, och att det finns mycket kärlek i er familj och att det går att leva på alla möjliga sätt.
Men det finns också vi som inte ser lika lätt och avslappnat på det. Jag, som är barnlös, är helt övertygad om att jag hade kunnat ha en annan inställning (om än inte en inställning som du har, jag tror det ligger mycket i personligheten) om jag hade haft barn. Jag hade nog varit mer ok med vissa saker som min man gör kopplat till hans barn, haft mer förståelse och haft ett eget annat fokus (jag är ju "ensam" och har alltid haft enbart mig själv att vårda liksom). Om jag någon gång får barn så tror jag inte att jag hade blivit som du (jag är nog för mycket "mitt" och "ditt", bland annat), men jag hade nog ändrat inställning en aning - mer förstånde, men inte mer kärleksfull. Jag har svårt att se hur jag skulle kunna betrakta min man, hans barn och vårt eventuella/framtida gemensamma barn som en ända stor familj på lika villkor. Oerhört svårt. Men man önskar ju såklart att man var mer förstående..

«
‹
Sida 1 av 5
1
2
3
4
5
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Naiva föräldrar?

Naiva föräldrar?

INNEHÅLL