Naiva föräldrar?

Varför bara okej om vi är särbos? Jag kan väl vara hemma utan att för den sakens skull umgås med barnet ifråga. Bara för att man bor tillsammans tycker jag inte att man måste sitta ihop.

Jag bor inte hos "dom". Vi bor här.

Det får stå för föräldrarna som gör det, anser jag.

Vem visar kyla?

Så det bästa för alla är att jag sitter med under ett fredagsmys fast jag inte vill? Förstår inte hur det gr något bättre.

Särbo är inte ett alternativ, varken för mig eller sambon.

Du menar ekonomiskt eller? Inte alls . Jag vill bo med min sambo och därför är särbo inte ett alternativ.

Om man flyttar ihop med någon så tar man väl inte automatiskt hand om den personens skulder eller?

Samma sak gäller barn, när jag flyttade ihop med min sambo så var denne inte så förtjust i att det fanns barn sedan innan. Vi löste det så att barnet fick flytta till sin andra förälder. Vi fick senare ett gemensamt barn som fick ta över barnrummet men det anda barnet är välkommen på besök varannan helg och på lov.

Det är inte ett alternativ för mig och således inte ett alternativ. Sambon kan ju välja att barnet ska vara här mer sällan men det vill han inte. Så det är inte ett alternativ för honom liksom särbo inte är ett alternativ för mig.

Jag tror inte att jag skadar barnets självkänsla för att jag inte går in i en mammaroll till barnet. Barnets föräldrar har den största uppförsbacken i och med det faktum att de har splittrat familjen och orsakar stora svårigheter hos barnet. Jag ser inte hur mitt agerande (att leva mitt eget liv och inte prioritera barnet i första hand, väljer mina egna aktiviteter framför att umgås med barnet osv) skadar barnet. Pappan och barnet kan ju hitta på massa saker tillsammans, och mamman och barnet gör det också. Varför hänger barnets självkänsla på mig?

Vill han umgås med sitt barn så är det väl okej? Varför skulle det inte vara det? Skulle jag säga "nej, du får inte"? Jag gör nåt själv och de gör sitt på sitt håll. Superbra. Vi får vår egentid när barnet är hos sin mamma. 

Jag förstår inte varför jag måste umgås med barnet. Vad ger det någon?

Vad barnet tycker om vad?

HAHA "det är väl det man gör i en familj" OMG tror du verkligen ALLA familjer sitter med chips framför tvn varje fredag? Det kan jag tala om för dig att så är inte verkligheten hos alla. 

Men vi har massa mys å pyssel här hemma för det. Men vi har andra intressen än att sitta framför tvn ;)  

Men bonusföräldern då, ska den inte kunna vara sig själv hemma? Gäller det bara alla andra inblandade, barnet och barnets föräldrar ska få vara sig själva men förälders partner ska passa in i någon mall om massa "borden" och "ska". Jag vill inte göra saker ihop med min sambos barn, förstår inte varför jag "borde" göra det. Han har ett barn med en annan, inte mitt problem.

Vadå? Vad är det barnet ska tycka om vad, jag fattar inte? Så jag och min sambo ska bygga våran relation på vad hans barn tycker och tänker? Orimligt, barn bestämmer inte.

Håller med. Vi har bott ihop i ett par år nu och jag ser barnets existens som en självklarhet, och någon man såklart förhåller sig till i vardagen osv men jag tillhör  har inte för avsikt att räkna in barnet till min familj. Håller med dig i synen - någon som tillhör min sambos familj men inte min familj. Vi kommer aldrig någonsin att leva som en enhetlig familj. Skulle jag och sambo få egna barn så skulle det vara min familj tillsammans med sambon, men bara för att vi får egna barn så tror jag inte att jag skulle se sambons unge sedan tidigare som en självklar del i min familj. I sambons familj, absolut, i rollen som hans barn sedan tidigare. Men barnet skulle ju inte tillhöra vår kärnfamilj. Barnet har ju annan familj på annat håll - sin mamma och hennes släkt.

Nej, man överger inte bara för att barnet byter boendeförälder vet du!

Instämmer. Jag, min man å vårt barn är en familj. Hans barn tillhör Hans familj. Precis som hans föräldrar, syskon etc. Dom ser jag inte heller som min familj. Å han ser knappast mina föräldrar å syskon som sin familj. Utan enbart som min familj. Så jo i vår familj i mitt perspektiv är det jag min man å vårt barn. Å jag ser oss som en kärnfamilj :)

Ee va??? Hur tänker du nu??