Naiva föräldrar?

Anonym (Lisa)

Äldre 28 May 11:51
163 svar

Citera Återställ Anmäl

Naiva föräldrar?

Anonym (Karin) skrev 2016-05-24 13:11:42 följande:
Jag är inte ute efter att provocera, eller starta en otrevlig debatt. Är inte heller ute efter "du visste/borde ha förstått vad du gav dig in på när du blev tillsammans med en person som har barn" osv. Jag ser heller inte att detta skulle ändras om jag fick egna barn.

Det jag undrar är hur föräldrar kan vara så naiva att tro att en så kallad styvförälder ska vilja vara med deras barn mer än nödvändigt? Jag förstår mig inte på det. Personen jag lever med lever jag med för att jag vill vara med just den personen. Alla har sitt bagage och allt vad det innebär, oavsett om det handlar om barn, skulder, beroendeproblematik, depression, familjekonflikter eller dylikt. Vi ser varandras fina sidor och mindre fina sidor i relationen, visst?

Om min partner väljer att göra andra saker istället för att följa med mig på typ ridning (jag rider inte, men låt säga att jag gör det) så är väl det helt okej. Jag gör gärna saker på egen hand och förväntar mig inte att min partner ska älska allt med mig/allt jag gör. Om jag sedan väljer att göra andra saker istället för att umgås med min partner och dennes barn, bör väl även det vara helt okej? Varför tror man att man ska umgås på samma premisser som kärnfamiljen?

Jag har inga problem med att göra mitt på mitt håll, medan min partner gör saker med sitt barn. Jag väljer i 9 av 10 fall bort umgänge med min partners barn, då jag vet saker som jag hellre vill göra. Barnet är inte min största prioritet. Jag umgås dock gärna med min partner på tu man hand.

Vad tänker ni andra? Måste man gå all in i styvfamiljen bara för att? Hur gör ni? Jag tittar på kärnfamiljerna i min närhet och ser att inte ens de umgås i tid och otid tillsammans allihopa. Är styvfamiljen någon slags arena för överkompensation?

Nej man måste inte gå all in. Dock blir man nog mer påverkad om barnen är små och då hade jag avstått om jag inte gillade barnet. För min egna skull :) Jag har inte vart i den situationen mannens barn är alla tonåringar en myndig osv. har inte mkt m dem å göra. Visst kan det vara trevligt om iaf två av dom är här å umgås m dom, men hade det varit oftare så nej. Den tredje har jag svårast för å som sagt de är alla olika personligheter....men det är inget jag lägger nämnvärt energi på jag har mkt annat att göra å pyssla m å som du säger man sitter inte ihop m sin partner. Är väl bara bra dom får egentid ihop. Deras pappa/ min man finns för sina barn till 100% å dom vet var han finns. Det är inget som går ut över oss så att säga att barnen alltid kommer först är så himla tröttsamt, i en familj kommer alla på första plats. I min mans familj ingår alla hans barn, äldre å gemensamma å mig. Har man den inställningen å behandlar alla sina kära så så har man bäst chans att lyckas m förhållandet, kärnfamiljer som nyfamiljer.
Anonym (Lisa)

Äldre 28 May 11:58
#18

Citera Återställ Anmäl

Kan förövrigt tillägga att min man i början trodde att vi skulle bli som en familj likställt som att jag bara skulle byta plats m hans ex. Det gjorde jag ganska tydligt klart att så fungerar det inte. Å detta innan vi givetvis flyttade ihop. Det fungerar bra. Vi älskar varandra över allt annat å vi är varandras största stöd här i livet å bästa vänner. Jag vill inte leva utan honom å då får jag acceptera hans barn vilket jag gör men jag tar inget ansvar för dom, skjutsar dom hit å dit osv om jag inte själv vill osv å han vill inte leva utan mig å då får han acceptera mina känslor.
Anonym (Lisa)

Äldre 29 May 15:54
#110

Citera Återställ Anmäl

WinterDawn skrev 2016-05-29 12:06:42 följande:
Har jag sagt att jag förväntar mig samma känslor? Jag förväntar mig att personen tycker om mina barn och vill vara med dem och engagera sig i dem, om personen väljer att leva och bo med dem.

Är vi en familj så är vi en familj. Kan en person inte ge mig och mina barn det så blir det helt enkelt inget förhållande, då avstår jag. Svårare än så är det inte. Man måste inte vara tillsammans om det inte fungerar.
Fast engagera sig i dem? På vilket sätt menar du då? Att man frågar hur det varit i skolan osv, eller att man skall skjutsa runt på dem i tid och otid?

Att tro att man skall känna att man är en familj med partnerns barn efter ett år, eller två är nog väldigt naivt. Flyttar man ihop med småbarn kan jag tänka mig att efter ett antal år så känner man nog att det kanske kan snudda till ens familj, men att flytta ihop med en man som har relativt stora barn så nej jag tror det är svårt att de stora barnen skall kännas som ens familj.

Och jag tror inte heller att det är nödvändigt för att det skall fungera. Jag ser dom som min mans familj, precis som hans föräldrar. Jag ser inte hans föräldrar som min familj heller. Men det funkar fin fint ändå!
Anonym (Lisa)

Äldre 29 May 16:00
#111

Citera Återställ Anmäl

Lottobarn skrev 2016-05-29 13:34:18 följande:
Det är väl det man gör i en familj, sitter på fredagen och har mys och är glada över att man har varandra.

Du är ingen team-player utan en loser.
HAHA "det är väl det man gör i en familj" OMG tror du verkligen ALLA familjer sitter med chips framför tvn varje fredag? Det kan jag tala om för dig att så är inte verkligheten hos alla.

Men vi har massa mys å pyssel här hemma för det. Men vi har andra intressen än att sitta framför tvn ;)
Anonym (Lisa)

Äldre 29 May 19:36
#150

Citera Återställ Anmäl

smulpaj01 skrev 2016-05-29 18:30:05 följande:
Ha ha.... Så länge du lever med din sambo så kommer du ALDRIG ha en kärnfamilj.

Nu gjorde du bort dig, nu inser alla att hela tråden är ett skämt!

Skönt, för jag var orolig där ett tag!

Jag har en kärnfamilj med min man å vårt barn. Vi är en kärnfamilj i familjen. Jag ser hans barn precis som hans föräldrar å syskon, som hans familj. Jag är hövlig både mot hans föräldrar syskon å barn.
Anonym (Lisa)

Äldre 29 May 19:40
#151

Citera Återställ Anmäl

WinterDawn skrev 2016-05-29 18:52:34 följande:
Nu skulle ju inte ens jag som bioförälder skjutsa runt på mina barn "i tid och otid" om bussar finns. Men ska jag verkligen behöva förklara hur man engagerar sig i människor som man lever och bor tillsammans med? Hur engagerar du dig i din familj? Man bryr sig om varandra och hjälps åt, finns där för varandra när det behövs. Givetvis gör alla saker var och en på sitt håll ibland, och tillsammans ibland. Men som någon annan skrev, vem som är hemma när barnen kommer hem från skolan ska inte spela någon roll, oavsett om det är bio eller bonusförälder.

Nu lever jag ju med mina barns pappa och kanske är det som du säger naivt att tro att man ska känna sig som en familj. Men saken är att hade jag nu flyttat isär och träffat en ny och vi inte kände oss som familj innan vi flyttar ihop, så skulle jag inte göra det. Då väntar jag tills barnen är stora nog att flytta hemifrån. Det ska inte bo en vuxen i deras hem som inte tycker om dem och som inte bryr sig. Då skulle jag hellre leva ensam med dem.

Varför likställer du att man inte ser dem som familj att man då inte tycker om dem? Ser du dina barns pappas föräldrar som Din familj? Även om dom skulle bott hos er?
Anonym (Lisa)

Äldre 29 May 20:28
#153

Citera Återställ Anmäl

smulpaj01 skrev 2016-05-29 19:54:07 följande:
Nej ni ÄR en bonusfamilj alldeles oavsett hur du vill fantisera! Ingen i er närhet ser er som en kärnfamilj för det ÄR ni INTE!

Suck, vilket trams.

Tycker du tramsar. Varför skulle jag bry mig vad andra tycker vi är för familj? Det är ju bara löjligt. Har ett eget liv å därav skiter jag fullständigt i vad Du tycker vi är för familj ;) eller ngn annan med för den delen :) jag ser mig min man å vårt barn som en kärnfamilj. Punkt! Vi är en kärnfamilj i familjen. Vårt barn har båda sina föräldrar boendes ihop med denne. För vårt barn är vi en kärnfamilj.
Anonym (Lisa)

Äldre 29 May 20:36
#154

Citera Återställ Anmäl

Ess skrev 2016-05-29 17:32:55 följande:
Det är inte alla som räknar sig som EN familj. Det funkar lika bra med att mannen och hans och våra barn är en enhet och jag, mannen och våra barn en enhet. Tack vare mannen så flyter de två enheterna in i varann till en viss del, men hans barn kommer aldrig att bli en del av min familj, lika lite som jag är en del av deras.

Försvinner mannen så kommer inte de båda cirklarna att gå in i varandra längre, utan bli helt fristående istället.

Instämmer. Jag, min man å vårt barn är en familj. Hans barn tillhör Hans familj. Precis som hans föräldrar, syskon etc. Dom ser jag inte heller som min familj. Å han ser knappast mina föräldrar å syskon som sin familj. Utan enbart som min familj. Så jo i vår familj i mitt perspektiv är det jag min man å vårt barn. Å jag ser oss som en kärnfamilj :)
Anonym (Lisa)

Äldre 29 May 21:02
#157

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Heergud) skrev 2016-05-29 20:44:49 följande:
Så ser jag också på saken, om vi får en inbjudan i brevlådan till ex ett bröllop och vi är bjudna som familj så går jag min man och vårt barn, inte barn sedan tidigare förhållande eller barn vi har via soc som är har lite ibland

Nja, är det bröllop etc på min mans sida så är hans barn givetvis alltid medräknade! Men inte bröllop på min sida. Vad ska dom där å göra? Dels så skulle dom inte heller vilja å skulle själv känna å undra vad dom gjorde där, sedan kanske det hade varit annorlunda om de varit små. Jag utgår från vår situation där är inte min mans barn små. hade inte gett mig in i ett förhållande med mindre barn (under 10-12 år)
Anonym (Lisa)

Äldre 30 May 14:56
#159

Citera Återställ Anmäl

WinterDawn skrev 2016-05-30 14:51:32 följande:
Det gör jag inte.De är släkt, så givetvis är de en del av familjen. Vad menar du med "även om de bott hos er"?

Ja normalt bor man ju med tidigare barn på ngt sätt å det brukar man ju inte göra med föräldrar å syskon. Men även om jag skulle bott med mannens föräldrar hade jag inte sett dom som min familj mer än att det är min mans familj. Jag ser inte hans släkt som min familj men en del av min man, precis som hans barn. Så där får vi bara komma överens om att vi ser olika på saken ;)
Anonym (Lisa)

Äldre 30 May 18:17
#161

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Kajsa) skrev 2016-05-30 18:14:12 följande:
Så hans barn tillhör inte sin pappa och sina syskon?

Har han adopterat bort barnet?

Ee va??? Hur tänker du nu??
Anonym (Lisa)

Äldre 30 May 20:58
#163

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Kajsa) skrev 2016-05-30 18:20:22 följande:
Så svår var väl ändå inte frågan?

Tillhör ditt bonusbarn inte sin pappa och sina syskon?

Jo å det har jag skrivit upprepade ggr med, så jag fattar inte hur du kan misstolka det på ngt annat sätt. För min man är hans familj mig å alla sina barn osv. Men för mig är hans barn så som jag ser hans föräldrar, syskon etc. Dvs hans familj. Dessutom är hans barn större så det är liksom inget konstigt alls, jag är pappas nya å lever med deras pappa för dom är jag inte deras familj. tycker inte det är ett dugg märkligt heller. Å det tycker inte dom heller. Så jag å vårt barn har en kärnfamilj i familjen. Vårt barns familj ser ju givetvis annorlunda ut än min då hen har syskon i pappas äldre barn men Vårt barn har båda sina föräldrar sammanboende precis som en 'vanlig' kärnfamilj. Så jo vi är en kärnfamilj.

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Naiva föräldrar?

Naiva föräldrar?

INNEHÅLL