Sur för att jag inte vill ta mer ansvar.
Det som gör det värre är ju att jag var deras mamma... De kallade mig mamma... Vi älskade varandra så mycket... Jag gråter fortfarande och saknar dem.... är mina barn jag förlorade... Men jag har INGEN rätt... Något han gärna påpekat för mig... De är inte mina barn...
Jag fick träffa dem 1 gång efter att det tog slut... där jag frågade han om jag fick lov att bestämma saker med barnen... Var en sak vi egentligen hade lovat dem INNAN det tog slut att jag och barnen skulle göra tillsammans. Jag frågade honom när ett av barnen påminde mig om att vi sagt att vi skulle göra det (hen frågade om vi fortfarande skulle göra det) och han sa att självklart skulle vi göra det...
Men nej...
Det äldsta av barnen ringde mig en gång på sin mobil och frågade om det var sant att jag inte saknade dem och älskade dem för det hade pappa sagt... Jag försökte ringa hen i början och skickade sms så ofta jag kunde. Men han blev arg, och tillslut bytte han nummer och raderade mitt i hens telefon (han ringde och berättade det... ) Hen är så pass liten så hen kan inte sitt eget nummer så han har inte berättat för hen att han bytt numret... Utan säger bara att jag inte hör av mig mer för att jag inte bryr mig...
Man skulle kunna tro att jag hade gjort något för att det skulle ta slut... Men jag hade inte gjort något. Jag hade bara sagt att jag behövde få egentid med honom NÅGON GÅNG... Samt att jag inte klarade av att dra runt allt helt själv...
Han gjorde till och med slut per telefon när jag var hos släktingar på besök över dagen. Han bara ringde och sa att jag inte var välkommen hem... Jag fick inte komma och hämta mina saker på 3 dagar...
Han kan skicka sms ibland fortfarande och säga att han och barnen skall göra en sak, fråga om jag vill följa med, när jag överlycklig svarar ja så kommer tystnade. Inte ett pip från honom... Dagen kommer när de skulle komma, men inget... Och jag ligger och gråter istället... Önskar jag kunde söka vårdnad men det är omöjligt i min sits.
Det har gått över 2 år nu... Och ja... jag gråter fortfarande.... saknar dem så...
Önskar så jag kunde få tillbaks dem. Men mina chanser till det dog väl helt den dagen jag träffade en ny (efter drygt ett år)...
Nåja... som sagt finns inget jag kan göra....
Om vårdnadshavaren inte ser till sitt barns bästa i detta kan man vända sig till socialnämnden som i sin tur kan väcka talan för att tillgodose barnets bästa och få till ett umgänge med den närstående.
Så det FINNS faktiskt något man kan göra om en sådan situation uppstår. Det är faktiskt inte upp till föräldern att besluta om att utesluta en viktig person ur barnets liv.