Han försöker uppfostra mina barn.

Jag menade inte försöker utan jag sätter gränser men som ensamstående med tre st är det givetvis inte alltid lätt. Mina barn är inga drillade robotar utan kan såklart leva runt ibland men det trodde jag var normalt. Jag föredrar att själv sätta gränser t.ex. vid matsituationer, det är det jag menar.

Så ni menar att det här till vanligheterna att en ny pojkvän genast lägger sig i och uppfostrar, även när det gäller småsaker? Det är jag som är förälder och det är klart att jag känner mig otillräcklig när jag på något sätt fråntas föräldrarollen, och nej mina barn är inte ovanligt stökiga, däremot är han själv hårt uppfostrad och kör vidare den stilen på sina egna barn.

Nej vi bor inte ihop och ja det känns olustigt att han säger till barnen utan att ens känna dem. Det viktiga är ju att bygga en relation först, inte att uppfostra. Uppfostran verkar vara väldigt viktigt för honom och han vill säkert visa sig duglig inför mig. Han är medveten om hur han är eftersom han undrade om jag tyckte att han sa till för mycket. Jag sa att han får ju säga till om de bråkar eller något annat allvarligare men tyvärr vill han gärna säga till vid matsituationer etc också, där det kanske är bättre att jag själv säger till. 

De är i mina barns ålder. Sedan kan han ibland säga att "jag skulle gjort så här" och då känner jag att det blir lite för mycket faktiskt. Jag vill inte ha undervisning i hur jag uppfostrar barnen och jag hanterar situationer på det sätt som jag anser vara bäst för mina barn. Mina barn blir dessutom skeptiska om det kommer hem någon nästan okänd person och börjar tillrättavisa dem.

Tack för ett bra (och upplyftande) svar!
Grejen är att jag upplever att det blir väldigt mycket tillsägelser om småsaker och eftersom mina barn knappt känner honom så blir det konstigt. Det är ju i mitt tycke viktigt att skapa en relation först än att direkt börja uppfostra. Ja han har nästan helt själv uppfostrat sina barn och ja det tar oerhörd energi för mig att ensam uppfostra mina barn. Mina egna föräldrar har jag inte så stor hjälp av eftersom de är konflikträdda och knappt vågar säga till barnen. Jag vågar säga till och är inte rädd för känsloutbrott men det är givetvis inte alltid man orkar. 

Trots att han verkar självsäker i sin uppfostran av barnen så upplever jag att jag är mer öppen för att våga göra mer saker, t.ex. ta med alla tre till affären eller åka iväg och så vidare. Han säger själv att oj det skulle jag nog inte göra. Dessutom liter jag mer på mina barn, även på min aktive 5-åring. Det går ju inte att ha dem i hårda tyglar hela tiden, då blir de osäkra och får svårt att ta egna initiativ. 

Det som är bra är att han inte backar för att jag har tre barn utan att han gärna kommer hit trots att det finns risk för ett smärre kaos ibland. Jag är ju jätterädd att han ska tröttna men det verkar inte så. Dock vill jag att han lär känna mina barn innan han börjar tillrättavisa dem.

Mycket tror jag bottnar i att jag själv har lite problem med auktoriteter, jag blir liksom rädd och osäker. Har upplevelser från barndomen som säkert kan ligga till grund för detta. Det fråntar dock inte det faktum att jag vill att han ska lära känna barnen innan han tillrättavisar dem. 
Tack för era svar allihop!

Precis så tänker jag också. Jag hakar inte upp mig på småsaker men just att säga tack och så är viktigt. Sedan är jag också noga med läxor, tandborstning och att man behandlar djur och människor med respekt.

Jag kan ju tillägga att jag är inte en loj förälder, hur nu någon har lyckats utläsa detta i mina inlägg. Jag sätter gränser men går inte in och detaljstyr. 

Har nu pratat med honom och han menade att det var skönt att jag sa till eftersom då blir det mer tydligt för honom hur han ska förhålla sig. Jag sa att det är bättre du lär känna barnen först och det höll han med om. Eftersom han själv blivit hårt uppfostrad är väl tillsägelser (om småsaker i mitt tycke) något som kommer naturligt men som sagt han verkade tycka det var bra att jag sa hur jag kände. 

Jag har inget emot att folk säger till mina barn men grejen är att mina barn fick väldigt många tillsägelser av honom, d.v.s. av någon de knappt träffat. I mitt tycke finns det bättre metoder att skapa en relation på.

Jag har pratat med honom och han är införstådd med att jag inte har en lika hård uppfostringsstil som han. Han sa dessutom att han kanske kan få lite input och lära av mig så han är nog medveten om att det finns andra sätt att hantera barnen på.