Irritation över bonus existens

Det är för att du kanske inte kan sätta dig in i hur det är att leva med någon annans sexåring? Det är precis som Brumma skriver väldigt stor skillnad med vad man står ut med och accepterar när det gäller ens egna barn, jämfört med andras.
Jag är glad att min man inte behövde leva med min yngste när han var sex år. Jag är inte säker på att vårt förhållande hade pallat det, för helt ärligt var det tufft nog för oss föräldrar att hantera den tiden. Och då hade vi ändå den villkorslösa kärleken i grunden.

Med handen på hjärtat - det finns vissa barn jag är glad att jag inte är bonusmamma till. Det finns barn, vars föräldrar jag tycker jättemycket om och respekterar och ser att de är bra föräldrar, men ungarna klarar jag helt enkelt inte av. Och det gör varken mig eller barnen till hemska människor, utan precis som med vuxna så kommer man inte överens med alla. Och med barn är det självklart att det går i peropder, eftersom de utvecklas i en hisnande fart. Fördelen med det är ju att de kommer ur de flesta av sina "pest-och pina"-perioder ganska snabbt.

TS - när det gäller uppfostringsbitar, som att smaska vid maten, eller inte kunna sysselsätta sig själv, så tycker jag verkligen att du ska ta ett allvarligt snack med pappan. Ingen gillar en unge som sitter och tuggar med vidöppen mun eller pockar på konstant uppmärksamhet...