Irritation över bonus existens

Nu för tiden känner jag mest irritation över bonus existens. Han klampar hårt i golvet när han går, smaskar högt när han äter, är motoriskt klumpig, högljudd, krävande då han vill bli underhållen hela tiden. Jag tittar ofta på honom och tänker bara SUCK vilken unge, orka!

Jag har tappat intresset för att engagera mig i hans utveckling och gör bara saker med honom när det kommer naturligt.

Ibland har vi det dock riktigt bra och han vill kramas, hålla handen och umgås med mig och jag med honom. Men till mestadels tänker jag bara i smyg att han är irriterande och jobbig.

Vad gör man när man känner såhär för bonus?

Jag funderat på det men vill ju såklart att det ska funka.

Ja verkligen, har lagt så sjukt mycket energi på att vara bonusmamma att jag nästan fått avsmak. Men men mitt eget fel som sagt. Jag gjorde många fel i början och det blev många bråk med biomamman. Det var redan bråk när jag kom in i bilden men jag kämpade för att pappan skulle få ha sin son. Hon använde honom som ett vapen och jag kunde inte stå bredvid och se på. Nu önskar jag att jag redan från början låtit dem sköta det själva. Ja kär och dum var man.