Irritation över bonus existens

Jo när man inte vill att ett barn ska existera är det sjukt

Som tur är känner jag ingen som känner så eller har känt så .

Säkert och INGEN av dessa "bonusmammor" bör bo med barnet.

Särbo och träffas barnfri tid är det ENDA alternativet!

är själv både bio och bonusförälder. Kan dock säga att jag skulle inte vara sambo om jag kände så för min partners barn som TS gör, inte så mkt för min egen skull men för barnens! 

Ibland verkar inte vuxna, helt normala människor i din sits, förstå att barn så klart känner hur stämningen är. Även om du försöker hålla god min inför barnet så märks det. Punkt. 

Jag rekommenderar starkt särboskap för er del. 

sen är 6årsåldern, som någon annan påpekat, en ganska påfrestande ålder. Man brukar ibland prata om en förpubertet, det visar sig oftast i små utbrott av olika känslosamma slag. Mina egna barn hade ca 6 mån var strax före 6-årsdagen där de var väldigt lynniga. Efter det blev de lugna igen, som innan. Men sen kommer den riktiga puberteten och då kan det bli svajigt igen. 

Med andra ord kommer du "inte undan". Barn är inte alltid bara behagliga och skojiga. De har sämre sidor precis som vi vuxna. Eftersom du TS uttrycker så pass starkt kring detta, kan inte jag se nån annan lösning än att ni blir särbos. 

TS, men erfarenhet av att leva med en man med två barn sedan tidigare. Att själv har en  son som var väldigt jobbigt under 6-års-tiden.

Om du hade varit min sons hypotetiska mamma, så hade jag inte klandrat dig. Däremot hade jag muttrat en del över pappan, som inte styrde upp det, för en sak är säkert, jag hade inte gillat att min son betedde sig så att andra skulle lida av hans sex-årstrots. Det är något vi föräldrar ska hantera och inte slängas över på andra.

Trevlig bonusmorsa han fått.. Stackars pojk.

Läs det du skriver och tänk att du var mamma till en pojke vars bonusmorsa pratat sådär om. Hur hade du känt? Vad hade du sagt till henne?

Jag tycker du ska flytta. Det är minst 12 år kvar tills han flyttar.

Med handen på hjärtat - det finns vissa barn jag är glad att jag inte är bonusmamma till. Det finns barn, vars föräldrar jag tycker jättemycket om och respekterar och ser att de är bra föräldrar, men ungarna klarar jag helt enkelt inte av. Och det gör varken mig eller barnen till hemska människor, utan precis som med vuxna så kommer man inte överens med alla. Och med barn är det självklart att det går i peropder, eftersom de utvecklas i en hisnande fart. Fördelen med det är ju att de kommer ur de flesta av sina "pest-och pina"-perioder ganska snabbt.

TS - när det gäller uppfostringsbitar, som att smaska vid maten, eller inte kunna sysselsätta sig själv, så tycker jag verkligen att du ska ta ett allvarligt snack med pappan. Ingen gillar en unge som sitter och tuggar med vidöppen mun eller pockar på konstant uppmärksamhet...

Kan det vara så att han har en problematik i bakgrunden som gör att han inte fixar det sociala?

Då är det föräldrarnas förbannade skyldighet att hjälpa honom. Det du beskriver kan ge problem i skolan.

Det fanns en i sonens klass som hade ett vidrigt bordsskick. Sonen fixade inte att sitta i närheten av honom. Han förlorade aptiten direkt. Den killen, visade sig, hade ADHD (nu var det inte det dåliga bordsskicket som var det största problemet, det var självklart annat också)

Du låter ju precis som mitt ex nya och de har dessutom två gemensamma barn. Hon önskar att sonen inte fanns och behandlar honom som lagt för det mesta. Alltså varför väljer man att vara med någon som har tidigare barn om det är så jobbigt. Eller var det bra i början ? Nu är ju barnet bara 6 år så det kan ju vara en period men du är vuxen och borde kunna acceptera läget. Nu fick inga råd av mig men jag blir så ledsen när jag läser om sånt här , det är oskyldiga barn det handlar om och de har inte valt dig som bonusmamma men du har gjort ett aktivt val att vara en del av hans liv.

Lära sig? Hon har ALDRIG gillat bonus!

För det första gör din sambo fel som skuldbelägger dig för att han känner sig ensam om sonen. Det är han ju egentligen inte, då mamman har pojken varannan vecka, men just era veckor är han ensam som förälder, då du kan välja din roll, vilket han inte kan.

Sedan håller jag med många andra om att 5-6 årsåldern eller våren innan förskoleklass börjar är tärande på barn-vuxenrelationen. Min dotter befinner sig där just nu. Stundtals är hon jättego, men mestadels hittar hon på dumheter med sin lillasyster på rummet. Sedan har hon långa stunder då hon kan koncentrera sig på att rita, pärla, bygga med lego mm. Vid matbordet upprepar hon mamma och en mening, mamma och en mening, vilket blir tröttande efter 10-15 gånger på mindre än en halvtimma.

Varannan helg har vi sambons dotter på snart 12 år. Hon har inte heller lärt sig tugga med stängd mun tyvärr, så det är något jag får påminna om. Hos mamma har hon 3 syskon, 3 år och yngre så hos mamma påminns hon inte, så därför får vi börja om varje gång hon kommer igen. För vår del blir hon ju en dålig förebild för de 2 yngre syskonen här på 3 och 5 år som tar efter både det och annan lättja. Förhoppningsvis lär sig de tugga med stängd mun innan skolan i alla fall.

Det hade kunnat vara din unge, vad hade du gjort då? Lite så försöker jag tänka.

Visst, man orkar inte alltid, men det behöver man inte heller eftersom barnet har föräldrar med det ansvaret. Jag kan tycka att det då känns lättare att orka och ha lust att göra någonting bra för det barnet och bidra till dess utveckling på det sätt jag kan.

Så känner jag för typ 98% av alla människor.... 

Inse det folk, en del är bara inte så barn- eller folkkära som ni. De kanske gör sitt bästa men de kommer aldrig att älska alla och ibland behöver de space.

Har sett fall som detta i så många trådar tidigare. Det handlar inte om barnet, det handlar om att du inte vill ta hand om barnet. Din sambo pressar dig till att leka familj med honom och barnet, och du vill inte detta. Du får dåligt samvete, mår dåligt, och tar ut ditt dåliga mående och ilska över barnet. 

Personen du egentligen borde vara arg på är din sambo. Han pressar dig till att ta hand om ett barn du inte har något ansvar gentemot.

För nej, det är hans barn, således hans ansvar. Om han känner sig ensam med barnet så måste han ha missuppfattat situationen helt. Han har barnet varannan vecka, vilket betyder att det finns en annan förälder med i bilden. Därför är han inte ensam. Han och barnets mamma har valt att gå isär, och därför ska han ta hand om sitt barn själv under den veckan han har sitt barn, precis som mamman tar hand om barnet själv under sin vecka. 

Säg klart och tydligt till din sambo att du inte tänker ta rollen som extramamma, du vill inte ta något som helst ansvar för barnet och du kommer aldrig göra det heller. Om han då väljer att avsluta förhållandet har du ett tydligt bevis på att han ville ha hjälp med barnet. 

Finns många ensamstående föräldrar, främst pappor vad jag hört, som vill ha någon som kliver in och tar ansvar för deras barn. Värst är det för barnen som får lida av konsekvenserna. 

Typisk kvinnofälla,att bli styvmor och ta ansvar för hela hemmet och styvbarnen.Så länge man är kär ,så är det väl ok,men sen..

Ligg lite lågt nu tills den jobbiga åldern gått över, se sen hur det blir. Klickar ni fortfarande inte, så är det väldigt länge att stå ut tills han flyttar.

Hade han varit tonåring så hade det varit en annan sak att bita ihop och stå ut några år, då hade han dessutom klarat sig mer själv och ni hade kunnat va mer som om ni delade lägenhet, var och en sköter sitt.

Men han är bara 6 år.Orkar du vara bonusmamma 14 år till?Alltså leva så.

Kan det varit så att hon reagerade på att du la dig i föräldrarnas konflikt? När en ny bonusmamma skall "lägga sig i" blir det sällan bra. Lite "ju fler kockar desto sämre soppa".