Och det här kan jag inte förstå. Jag var glad över att få min diagnos och skämdes aldrig över den. För det finns ingen som helst anledning till att göra det. Diagnosen gör ju att folk får en chans att förstå en, som det är omöjligt för dem att få annars.
Jag är helt öppen med alla mina diagnoser, och det är många: Turners syndrom, Aspergers syndrom, psoriasis och diabetes. Jag har även haft panikångest. Jag redovisar ju för all del inte om dem när det inte behövs, men jag ser inte heller någon anledning till att dölja dem. Och det är genom att prata om våra sjukdomar, som folk i allmänhet kan sluta ha fördomar om dem.
Ofta är det ändå bättre att berätta allt och förklara för folk än att låtsas som att man inte har sitt funktionshinder eller sin sjukdom. Och vem ska kämpa mot fördomarna, om den som har problemet inte vill kännas vid det?
Men hur kan "min attityd" göra så att du skäms ännu mer?
Alltså, jag går inte runt och berättar för alla. Men jag ser inte heller någon särskild nytta i att dölja vilka sjukdomar jag har. Men hur ska friska människorna kunna förstå och beskriva hur vi har det? Det går ju inte...
Nej, jag tror inte att du kan sätta dig in i min situation bara genom att "läsa på". Folk som varit mina arbetskamrater i åratal förstår mig inte. Det är helt enkelt en arrogant inställning, att du kan lära dig allt om alla. Vad menar du? Skulle jag motverka "kampen" genom att stå upp för den jag är, att inte vara tyst och dölja vem jag är? Helt otroligt...Men för mig är min diagnos inte alls något privat. Den är mitt enda slagträ mot en inskränkt värld, där jag inte kan passa in.