Jag tycker det är underligt att å ena sidan har vi alla som tycker "VARFÖR måste folk med diagnoser prata om det jämt? Ingen bryr sig!", å andra sidan har vi "Varför pratar ni inte mer om era diagnoser? Hur ska ni kunna bekämpa fördomar om ni bara är tysta?". Jag tycker det är bra att många är öppna med sina funktionsnedsättningar men det är fel att skuldbelägga de som väljer att inte vara det.
Jag fick min ADHD-diagnos när jag var 15 och tyckte det var jättejobbigt hur alla reagerade. Vissa verkade tycka synd om mig och tyckte det var sorgligt, många lärare verkade direkt se ut mig som bråkstake innan de ens lärt känna mig, andra frågade en massa saker jag inte kände mig bekväm att svara på men krävde ändå att jag berättade allt trots att jag bestämt sagt att jag INTE ville prata om det. Så till slut valde jag att inte prata så mycket om det.
Alla i min familj, min flickvän och hennes familj, mina närmsta vänner och mina kollegor vet om att jag har ADHD men det är ingenting vi pratar om direkt (om det inte kommer situationer där det blir relevant). Jag skäms inte och försöker inte dölja något, jag tycker bara inte att det är något som måste vara en stor grej. Jag sköter mina egna problem, oavsett om de är relaterade till ADHD eller inte, så behöver ingen annan oroa sig.
