Pappig son, känner mig så ledsen
Min son blev pappig nästan direkt när jag började jobba igen. Han vill bara bli matad av pappa, tyr sig till honom, det är bara pappa som gäller när han är ledsen och han låter mig inte trösta honom. Jag har ändå tagit de flesta läggningar bara för att ha nån stund på dygnet då det bara är han och jag. Oftast går det bra, men ibland skriker han hysteriskt tills hans pappa kommer in.
Ikväll var en sån kväll. Min man hade bestämt träff med en kompis och skulle åka. Sonen började skrika men lugnade sig när min man tog upp honom. Alla försök till att lämna över till mig resulterade i skrik och gråt igen. Jag (som hade gått med huvudvärk hela eftermiddagen) kände att jag inte orkade mer och sa att jag ville att han skulle stanna hemma eftersom sonen bara gråter när han är hos mig. Min man ville inte det, tyckte att det var taskigt mot hans kompis att ställa in med så kort varsel. Jag svarade då att han kommer att behöva vara taskig mot nån hur han än gör, för det är inte schyst mot mig eller vår son att han åker iväg när jag säger att jag inte orkar och sonen uppenbarligen behöver honom just nu. Min man tycker då att jag är taskig mot honom som "utpressar" honom genom att säga att jag inte tycker att det är OK att han åker och att jag "måste lära mig att hantera såna här situationer". Slutar med att jag säger att han får välja själv hur han vill göra, så han sticker iväg och både jag och sonen gråter oss igenom läggningen.
Jag känner mig så ledsen och otillräcklig! Längtar så mycket efter att vara nära min son igen och kunna trösta honom som förr. Känner mig dessutom så otillräcklig som fru, det är som om min man tror att jag ger upp efter minsta lilla skrik fast jag vet att jag står ut mer än vad han gör oftast. Eller att han känner att jag missunnar honom att träffa sina vänner, snarare tvärtom! Eftersom jag är mån om att ha egentid med sonen uppmuntrar jag honom ofta att gå ut och träffa vänner. När sonen hade sin mammiga period 5-10 månader stannade jag hemma VARJE kväll för att ta alla läggningar eftersom det blev så mycket skrik och gråt annars. Det är som om det är bortglömt...
Nån som har känt liknande? En virtuell klapp på axeln skulle räcka långt också, känner mig så ledsen just nu.
