styvmamma tråden

Hej!

Jag är väl ungefär vad man kan kalla en "bonusmamma". Jag bor dock inte tillsammans med "bonusbarnet", men vi träffas i princip varje dag.

Jag har bestämt mig för att avvakta med ihopflytten, av den enkla anledningen att jag redan nu känner att jag aldrig skulle klara av att bo med "bonusbarnet" dygnet runt, under samma tak. Hens beteende är under all kritik. Dock beskyller jag inte hen för det, utan det är hens fars sätt att fostra på som är ljusår bortom allt vett på planeten.

Jag har varit ärligt och sagt att som läget är idag, så skulle jag aldrig kunna bo tillsammans med er. Det måste till radikala förändringar och de måste börja hos karln i huset.

I början när jag talade så, så fick jag mothugg och vi blev till och med ovänner. Men nu kan han själv se vart det felar och brister och han jobbar varje dag med att "göra om och göra rätt".

Han är en superduperkille på alla sätt och hans barn är alldeles underbar när hen lägger den sidan till (sedan så är ju barn alltid barn, och barn i största allmänhet kan vara lite dryga att ha och göra med ibland).

Jag är tacksam att jag är så pass stor i sinnet att jag inte bara kastar mig in i något. Skulle vi bo tillsammans idag, så skulle det skära sig och ingen skulle må bra. I've seen it before it even has happened.

Vi, jag och "bonus", får bygga på vår relation på varsitt håll- och ibland tillsammans. Tids nog så är vi båda redo att bo under samma tak. Men innan dess är det inte ens lönt att försöka.

Just nu tycker jag jättemycket om hen, - men jag kräks på hens beteende. När jag inte gör det längre, då är nog potatisen lagom kokt.