De brukar kunna reda ut det själva, jag undviket att lägga mig i. Ibland kan jag säga att de får vara tysta, om det är i bilen och jag inte riktigt hittar tex.
Men det jag alltid tänker om de blir sura på varandra är att "nu måste vi snabba på med maten".
Om de är trötta och börjar skojtetas kan jag påminna om att såna lekar lättare spårar ur när det är sent.
Mina barn leker ofta fantastiskt bra, kan hålla på i timmar. Men vissa stunder och dagar är det som förfjort, det tjafsas, bråkas och skriks så att jag blir galen. Jag står inte ut med att höra eländet. Vi försöker ju låta dem lösa sina konflikter själva men ofta slutar det med att äldsta gastar på oss "mamma, Xx slår mig" eller "Xx tar min sak" eller så hotar yngsta med att förstöra äldstas bygge och hon gallskriker av rädsla för att det ska gå sönder. Typ. Yngsta är otroligt retsam och trycker verkligen på äldstas knappar.
Och det är så svårt att hålla lugnet. Just att lyssna på skrik och gnäll gör mig knäpp. Hur gör ni för att stå ut med det? Man kan ju inte stänga av helt heller då man ibland behöver hjälpa dem i konflikten eller framför allt sära på dem.