Hur vet man om man vill ha fler barn eller inte!? Visste ni?

För oss var det ett gemensamt beslut. Vi hade båda inställningen att vi båda skulle känna att ett barn var 110% rätt och efterlängtat annars skulle vi låta bli. Vi har två barn ch är båda fullt nöjda med det.

Du borde prata med din man. Han verkar inte vilja så då borde väl beslutet vara lätt?

Jag och min man har två stora barn/tonåring.Jag kände tidigt att jag var klar,men visst har jag haft perioder med barnlängtan.Och tvekat och känt suget.Men vi både är klara och lyckliga med två.Det var dessutom tufft med ena barnet,och tonåren ska vi inte ens nämna.

Jag är man så jag kanske inte har samma kroppsliga signaler om att skaffa barn som en kvinna, men jag är 45 år gammal och har två barn. Jag känner att jag är för gammal för ytterligare ett. Våra två barn är underbara, fina barn men även om jag känner att jag klarar av dem båda NU så har jag svårt att tro att jag skulle kunna hantera TRE barn när jag kommer upp lite mer i åren, särskilt när de hamnar i tonåren och jag är eller har passerat 60.

Jag har gjort en vasektomi för att försäkra mig om att inte göra min fru oavsiktligt gravid.

Naturligtvis ska det vara ett gemensamt beslut att försöka skaffa barn. Jag skulle bara vilja reda ut vad jag känner, och varför för min egen skull.
Är intressant att höra om fler vart i samma sits och hur tankarna gick =)

Vi har två barn. Ett som är sju och den andre är snart fyra.

Jag har alltid velat ha tre barn men börjar inse att det inte blir så. Jag känner mig egentligen inte "klar". Ändå blir det (nog) inga fler.

Det som är det avgörande är det faktum att jag inte känner att jag på ett bra sätt skulle kunna ta emot ett barn som inte är fullt friskt och "välfungerande.. Jag vågar inte, vill inte, ta risken. Så kändes det inte alls med de tidigare.

Jag kan fantisera mig bort i allt det mysiga, det fina och det normalt "jobbiga" med vaknätter och ständig passning. Det skulle vara tufft men värt det.

Men om den sista skulle ha svårigheter på något sätt? Behöva mycket sjukvård? Nej. Jag har inte marginaler att kunna hantera det på ett bra sätt och samtidigt vara en bra mamma. Därför blir det inga fler.

Någon mer som vill svara på om hur ni visste att ni var "färdiga" med barn eller inte?
-puff-

Det är en svår fråga att svara på för alla är ju olika. Jag har en dotter på två år och jag bestämde mig typ efter förlossningen att jag inte ville ha fler barn. Tänkte sedan att jag säkert kommer ändra mig, att det bara kändes jobbigt, men nu är jag än mer övertygad om att det inte blir fler barn. Ibland kan jag tänka att ett till barn vore kanske trevligt men absolut inte en bäbis. 

Jag tycker det har varit så kul att följa dotterns utveckling och det är så kul med ett barn och inte ett spädbarn. Jag känner helt enkelt inte behov av något mer barn. Det blir troligen sterilisering för mig nästa år. Skulle jag ångra mig om några år så spelar det ingen roll för jag är redan 35 år. 

Sen handlar det lite om att jag är så orolig för att något kan gå fel. I mitt tycke är min dotter absolut perfekt och hon är fullt frisk. Skulle jag bli gravid skulle jag vara så orolig för att få ett sjukt barn. Downs, autism, hjärtfel, precis allt som kan bli fel skulle jag oroa mig för. Och den största skräcken är att det skulle bli fler än ett barn. Så för mig handlar det mycket om rädslan att få ett sjukt barn, eller att det skulle bli tvillingar.

Jag kände rätt snabbt att det inte skulle bli fler än två barn för mig. Jag har NOLL intresse av att börja om från början med vaknätter, dagisinskolningar, vabbande och föräldramöten. Jag trivs mycket bättre med lite större barn som man kan resa med, gå på bio med och umgås med mera vuxet. Så jag hade lätt kunnat sterilisera mig direkt efter barn nummer två, men lät bli för makens skull. För honom var jag beredd att hålla fönstret öppet för en sladdis om jag skulle ha ångrat mig, men det har jag inte. Bebisar är gulliga, men jag känner ingen längtan efter fler när jag får hålla i andras telningar.

Om du tvekar så vet du ju åtminstone att du inte vet att du är färdig med barnafödandet. För mig var det inget snack. Vet man så vet man.

Det här är en jätteintressant fråga. Jag har aldrig vetat att jag ville ha barn förrän jag träffade min man. När vi började försöka var jag 32. Då var målet ett barn. Längre än så tänkte jag inte. Ödet gjorde att det tog fyra år innan jag blev gravid och det barnet dog i min mage i v 23. Knappt ett år senare fick vi en levande dotter. Då var vi glada och nöjda. Efter två och ett halvt år blev vi lite sugna på syskon. Vi blev sjukt förvånade när det tog sig på första försöket. Tyvärr slutade det i missfall. Sen fick vi ytterligare tre missfall och embryona som vi hade i frysen på IVF-kliniken klarade inte upptiningen. Vi gav upp och kände oss ändå nöjda med att ha fått ett levande barn. Fem år efter att vi fick första dottern upptäckte jag att jag var gravid igen vid 42 års ålder. Nu har vi två fina flickor och vore jag lite yngre skulle jag nog vilja ha vara gravid och få föda barn ytterligare en gång. Egentligen vill jag nog det ändå, men förnuftet säger att det vore dumt. Vi har det så bra som vi har nu fast det hade vi ju när vi bara hade första dottern också. Mycket svammel blir det.
Summa summarum. Jag är nog inte den typen som känner att nu är jag klar. Jag kände inte heller att jag måste få barn när jag var ung. En kompis på gymnasiet pratade redan då om att hon absolut skulle ha barn senare i livet. Jag är nog typen som väntar och plötsligt finns det en längtan där. Nu är jag dock lite smått konfunderad över att jag skulle kunna tänka mig en fjärde graviditet. Fast det kommer inte att bli så och jag är nöjd ändå. Två barn var mer än jag förväntade mig efter att vi förlorade första för sju år sedan.

Jag har två barn, en snart 3-åring och en 8-månaders. Känner att jag absolut vill ha ett barn till och antagligen även ett fjärde, förutsatt att barnen och vi är friska. Jag känner mig inte klar! Inte alls! Och den känslan är väldigt stark, till den grad att jag har svårt att förstå hur andra kan vara nöjda med "bara" 2 barn (även om jag självklart förstår att många är det). Jag är själv förvånad över hur tydlig tanken på fler barn är. Det känns som att de redan finns i familjen på nåt konstigt sätt, svårt att förklara men kanske nån känner igen sig? Blir det av någon anledning inte fler barn kommer det bli bra ändå, men det kommer jag i så fall sörja.

Vi hade tänkt ett syskon till vår dotter men allvarliga sjukdomar kom emellan först för min man sen för mig. Idag är vi stolta och lyckliga över vår dotter även om det ibland funnits en längtan efter syskon men nu är det som det är och idag har ingen av oss nån längtan efter fler barn vi är en underbar familj och vi är friska och mår bra och har skaffat husdjur till vår dotter en katt som hon älskar.

Undrar lite också. Just nu väntar jag mitt andra barn, kommer sätta in spiral direkt efter för just nu vill jag absolut inte ha fler. Jag är ung och känner redan att när jag blir "vuxen på riktigt" kommer jag definitivt vilja ha fler barn. Kanske låter galet. Alla tar väl för givet att jag inte ska skaffa fler efter två. Men eftersom jag är så pass ung kommer det finnas gott om tid. Därför känner jag mer än nöjd nu i 20+ men närmre 30+ kommer jag garanterat vilja börja om igen som det kallas med den rätta partnern! Men fler än två barn har jag alltid velat ha om än inte så tajt.

Jag fick första barnet som 18-åring och var inte intresserad av att ha fler. Vid 26 tog jag kontakt med vården om sterilisering men av någon anledning blev det inte av.
Vid 33 träffade jag en man som jag klickade så perfekt med!
Efter ett tag väcktes tanken och vid 36 blev jag mamma igen.

Idag är jag mor till två söner, 18 och 36 år gamla.
Nu är jag för gammal för fler och väntar första barnbarnet till våren.

Är du alltså ensamstående redan nu som gravid med andra barnet?