Jag har nu läst hur många trådar som hälst med personer som får negativa test men tror dem är gravida ändå. Nästan varje tråd får svaret att dem kanske är "låghormonare" och man ska be om blodprov istället.
Finns låghormonare rent medicinskt sett?
Är det så vanligt eftersom det skrivs i hundratals trådar?
Detta är absolut inget illa menat. Jag har bara blivit så fundersam.
Nej, det är absolut inte vanligt!
Googlar man hittar man inget medicinskt alls bara massa olika forum där det skrivs om det så känns inte så vanligt heller.
Tror att de flesta vill fortsätta hoppas trots negativa test och då hoppas de på att de är nåt så ovanligt som låghormonare..
Tror att de flesta vill fortsätta hoppas trots negativa test och då hoppas de på att de är nåt så ovanligt som låghormonare..
Jag har också försökt hitta info om det. Jag har för mig att jag läst att det kan förekomma, det är inte medicinskt omöjligt (let's face it - nästan allt är möjligt om än extremt osannolikt). Däremot är det extremt ovanligt.
Jag tror att det framförallt är ett läge där vården bara fått lägga sig platt. De kan inte garantera att det inte händer folk, så de hakar på och säger att det är möjligt när folk säger det. De absolut flesta som plussat sent har inte blivit gravida när de tror, vilket de ofta får reda på i samband med t.ex. RUL. Då flyttas man tillbaka några dagar till några veckor.
Jag upplever att många har svårt att erkänna detta efteråt också. En användare här på FL som nyligen varit med om just detta - hon plussade "i vecka 8" eller nåt sånt fast blev därefter tillbakaflyttad flera veckor på RUL - är också en av de starkaste förespråkarna för att det är sant. Hon skriver i massor med trådar om att hon är låghormonare och att folk inte ska ge upp, men "glömmer" att berätta att det inte var riktigt sant och sprider på det viset myten. Hon är bara ett av många exempel, jag har sett det flera gånger.
Ett annat exempel på de som sprider ryktet är de som skriver helt anonymt, utan sitt eget alias. Sållar man bort dem är det betydligt färre som varit med om detta.
Rent krasst är det nästan en katastrof att vara låghormonare då hCG är essentiellt för att behålla embryot och att hålla det vid liv. Ett hCG under 25 (vilket är vad de flesta testerna mäter) skulle innebära en väldigt riskfylld miljö för fostret. Därför känns det som något av ett mirakel att det fungerar. Visst att det funkar i ett fåtal extrema fall, men det kan omöjligt vara vanligt.
Och som du mycket klokt skriver, TS - ingen förhöjd halt hCG=inga hCG-relaterade symptom.
Jag menar absolut inte att vara hård mot de som hoppas på att vara det - hela mitt första år som vi försökte skaffa barn hoppades jag precis lika mycket och letade efter källor som sa att det var möjligt som dem. Jag förstår dem och vet att ingen menar något ont. Men samtidigt... det känns ju egentligen kanske bättre att vara ärlig. Kanske är det inte ett snällt sätt att peppa folk att ljuga och trissa upp hoppet istället för att låta personen ta in det tråkiga beskedet och gå vidare.
Nej, jag önskar att folk istället kunde prata mer om sena ägglossningar etc, att det är vanligt och att det därför kan dröja med plus och att "BIM" inte är en särskilt pålitlig tidpunkt. Hopp är toppen, men det känns trist att bygga det på lögner istället för trovärdiga anledningar. Börjar man med rykten om låghormonare och därefter att foster växer olika fort (vilket de absolut inte gör förrän man passerat v. 20 eller nåt sånt, det är en omöjlighet) blir plötsligt inte mycket alls särskilt sant utan rena rama fiction.
Jag har också försökt hitta info om det. Jag har för mig att jag läst att det kan förekomma, det är inte medicinskt omöjligt (let's face it - nästan allt är möjligt om än extremt osannolikt). Däremot är det extremt ovanligt.
Jag tror att det framförallt är ett läge där vården bara fått lägga sig platt. De kan inte garantera att det inte händer folk, så de hakar på och säger att det är möjligt när folk säger det. De absolut flesta som plussat sent har inte blivit gravida när de tror, vilket de ofta får reda på i samband med t.ex. RUL. Då flyttas man tillbaka några dagar till några veckor.
Jag upplever att många har svårt att erkänna detta efteråt också. En användare här på FL som nyligen varit med om just detta - hon plussade "i vecka 8" eller nåt sånt fast blev därefter tillbakaflyttad flera veckor på RUL - är också en av de starkaste förespråkarna för att det är sant. Hon skriver i massor med trådar om att hon är låghormonare och att folk inte ska ge upp, men "glömmer" att berätta att det inte var riktigt sant och sprider på det viset myten. Hon är bara ett av många exempel, jag har sett det flera gånger.
Ett annat exempel på de som sprider ryktet är de som skriver helt anonymt, utan sitt eget alias. Sållar man bort dem är det betydligt färre som varit med om detta.
Rent krasst är det nästan en katastrof att vara låghormonare då hCG är essentiellt för att behålla embryot och att hålla det vid liv. Ett hCG under 25 (vilket är vad de flesta testerna mäter) skulle innebära en väldigt riskfylld miljö för fostret. Därför känns det som något av ett mirakel att det fungerar. Visst att det funkar i ett fåtal extrema fall, men det kan omöjligt vara vanligt.
Och som du mycket klokt skriver, TS - ingen förhöjd halt hCG=inga hCG-relaterade symptom.
Jag menar absolut inte att vara hård mot de som hoppas på att vara det - hela mitt första år som vi försökte skaffa barn hoppades jag precis lika mycket och letade efter källor som sa att det var möjligt som dem. Jag förstår dem och vet att ingen menar något ont. Men samtidigt... det känns ju egentligen kanske bättre att vara ärlig. Kanske är det inte ett snällt sätt att peppa folk att ljuga och trissa upp hoppet istället för att låta personen ta in det tråkiga beskedet och gå vidare.
Nej, jag önskar att folk istället kunde prata mer om sena ägglossningar etc, att det är vanligt och att det därför kan dröja med plus och att "BIM" inte är en särskilt pålitlig tidpunkt. Hopp är toppen, men det känns trist att bygga det på lögner istället för trovärdiga anledningar. Börjar man med rykten om låghormonare och därefter att foster växer olika fort (vilket de absolut inte gör förrän man passerat v. 20 eller nåt sånt, det är en omöjlighet) blir plötsligt inte mycket alls särskilt sant utan rena rama fiction.
Jag har också försökt hitta info om det. Jag har för mig att jag läst att det kan förekomma, det är inte medicinskt omöjligt (let's face it - nästan allt är möjligt om än extremt osannolikt). Däremot är det extremt ovanligt.
Jag tror att det framförallt är ett läge där vården bara fått lägga sig platt. De kan inte garantera att det inte händer folk, så de hakar på och säger att det är möjligt när folk säger det. De absolut flesta som plussat sent har inte blivit gravida när de tror, vilket de ofta får reda på i samband med t.ex. RUL. Då flyttas man tillbaka några dagar till några veckor.
Jag upplever att många har svårt att erkänna detta efteråt också. En användare här på FL som nyligen varit med om just detta - hon plussade "i vecka 8" eller nåt sånt fast blev därefter tillbakaflyttad flera veckor på RUL - är också en av de starkaste förespråkarna för att det är sant. Hon skriver i massor med trådar om att hon är låghormonare och att folk inte ska ge upp, men "glömmer" att berätta att det inte var riktigt sant och sprider på det viset myten. Hon är bara ett av många exempel, jag har sett det flera gånger.
Ett annat exempel på de som sprider ryktet är de som skriver helt anonymt, utan sitt eget alias. Sållar man bort dem är det betydligt färre som varit med om detta.
Rent krasst är det nästan en katastrof att vara låghormonare då hCG är essentiellt för att behålla embryot och att hålla det vid liv. Ett hCG under 25 (vilket är vad de flesta testerna mäter) skulle innebära en väldigt riskfylld miljö för fostret. Därför känns det som något av ett mirakel att det fungerar. Visst att det funkar i ett fåtal extrema fall, men det kan omöjligt vara vanligt.
Och som du mycket klokt skriver, TS - ingen förhöjd halt hCG=inga hCG-relaterade symptom.
Jag menar absolut inte att vara hård mot de som hoppas på att vara det - hela mitt första år som vi försökte skaffa barn hoppades jag precis lika mycket och letade efter källor som sa att det var möjligt som dem. Jag förstår dem och vet att ingen menar något ont. Men samtidigt... det känns ju egentligen kanske bättre att vara ärlig. Kanske är det inte ett snällt sätt att peppa folk att ljuga och trissa upp hoppet istället för att låta personen ta in det tråkiga beskedet och gå vidare.
Nej, jag önskar att folk istället kunde prata mer om sena ägglossningar etc, att det är vanligt och att det därför kan dröja med plus och att "BIM" inte är en särskilt pålitlig tidpunkt. Hopp är toppen, men det känns trist att bygga det på lögner istället för trovärdiga anledningar. Börjar man med rykten om låghormonare och därefter att foster växer olika fort (vilket de absolut inte gör förrän man passerat v. 20 eller nåt sånt, det är en omöjlighet) blir plötsligt inte mycket alls särskilt sant utan rena rama fiction.