Jag måste nog förklara lite för att ni ska förstå bättre. Han har aldrig misshandlat mig fysiskt eller våldtagit mig. Han har inte visat några fysiskt aggressiva tendenser, aldrig kastat saker när han varit arg. Han har (vad jag vet) aldrig varit otrogen. Däremot har han misshandlat mig psykiskt och brutit ner mig helt under många år. Det är svårt att beskriva hur det har varit. I början så tyckte jag han var underbar. Han var känslig och lyhörd mot mig och väldigt romantisk. Jag var ung när vi träffades - 17 och han var äldre. Efter ett tag började han bli kontrollerande. I början var det bara små antydningar om att måste jag träffa min mamma den här veckan, vi sågs ju så ofta. När jag planerat in att träffa någon kompis så 'glömde' han bort det och fixade en romantisk överraskning till mig och ringde och frågade var jag var. Om jag inte kom hem fick jag sitta där med dåligt samvete och när jag kom hem stod det förstörd middag med utbrunna ljus på bordet. Han blev väldigt svartsjuk och började kontrollera allt jag gjorde. Ringde jobbväxeln för att kolla om jag var där när jag fick sommarjobb. Smög omkring utanför och kollade upp mig. Höll mig i handen hela tiden då vi träffade andra och om jag tog bort den så grät han hela kvällen. Jag visste att han blivit sviken av sitt ex så jag hade förståelse till en början men det gick mer och mer överstyr. Han intalade mig att jag var onormal och opålitlig. Han gjorde illa sig själv och skyllde på mig. När jag hälsade på min farfar på sjukhus så skickade han bilder av sig själv som grät för att jag hade åkt dit. Jag skämdes över hans beteende men samtidigt så trodde jag att det var mitt fel. Vi var på en fest ihop och jag bytte några ord med en annan kille. Han tyckte jag flirtade och rusade därifrån och tog bilen hem. Den kvällen slutade med att jag blev antastad och såklart var det mitt fel. Det ältade han länge länge och jag trodde på honom. Var helt förstörd och övertygad om att jag var världens ondaste som inte var nöjd med bara honom utan ville ha nån vän utanför förhållandet också. Det är svårt att förstå när man inte varit inne i det, hur man kan låta det hända. Även nu när jag har gått i terapi och förstått att det inte är mitt fel så faller jag tillbaka det om jag ser honom. Det ligger så djupt ner. Han är uppvuxen i en religiös sekt eller vad man ska kalla det så det har säkert orsaker. En dag så ringde en kompis som jag inte pratat med på länge mig och berättade att hennes kille gjort slut och hon var jätteledsen. Hon skulle träffa en terapeut men vågade inte gå ensam. Ingen annan kunde följa. Jag ställde upp... men det visade sig handla om mig. Jag fick stöd att bryta kontakten med honom och hans familj. Jag har inte pratat med honom sedan dess (några mån sen). Han vet inte att jag är gravid. Han vet inte var jag bor för jag bor inneboende hos min kompis. Jag vet att jag måste bli stark nog för att kunna hantera honom men det kommer ta tid. Det går inte en dag utan att jag betvivlar att jag gjorde rätt, att jag svek honom. Så... jag är jätteorolig över att behöva träffa honom. Men han har inte brytit nån lag eller skadat mig. Jag vet inte vilken slags pappa han skulle vara. Kanske skulle han mogna in i den rollen, jag vet inte. Jag vet inte hur det har påverkat honom att jag lämnade för vi har inte hörts av. Jag vill inte hämnas, jag önskar att han skulle få hjälp. Jag vill att han ska få träffa sitt barn... men jag vill inte träffa honom och vill inte att han ska få veta var jag bor eller kunna kontakta mig.
