HSP och förälder
Hej!
Jag närmar mig 30 och lever i en samborelation med mitt livs kärlek. Det här med familjebildning är inget som vi ännu talat seriöst om, men jag vet att det är något som vi båda tänker på. Kanske inte så att vi skulle vara redo att börja försöka imorgon, men vi ser det båda inom en inte alltför lång framtid och är helt säkra på att vi vill ha varandra som förälder till vårt barn. Min sambo är fantastisk med barn och jag vet att han skulle bli en otrolig pappa med alla egenskaper och värderingar jag tycker är viktiga. Jag har dock ett hinder som gör att jag tvekar inför att bli förälder, nämligen att jag är en HSP - highly sensitive person och dessutom introvert. Att vara HSP är ingen diagnos utan ett personlighetsdrag. Det yttrar sig olika från person till person, men generellt kan man säga att en HSP har ett betydligt lägre tak än genomsnittspersonen för hur mycket social kontakt man orkar med och hur många sinnesintryck man klarar av under kort tid utan att känna sig helt hjärnskakad. Jag är en social och lättsam person och älskar att umgås med folk - i den mån jag orkar. Det tar nämligen också massor av energi och jag har ett stort behov av "egentid" för att kompensera. Tvingas jag vara social och med massor av intryck under längre tid (tänk pratig fest med mycket folk och hög musik) än jag orkar med blir jag i bästa fall utmattad, i sämre fall irriterad eller ledsen eller till och med helt sönderstressad. Efter en semestervecka förra året när jag umgåtts med samma lilla grupp av människor i princip dygnet runt i fem dagar utan att få vara för mig själv höll jag på att få en panikattack, grät hysteriskt och jag behövde vara ensam hemma och göra ingenting i två dagar för att komma tillbaka till min normala nivå.
Detta låter kanske som väldigt stora problem när jag beskriver dem, men det är det oftast inte. Får jag bara en liten stund för mig själv varje dag då jag inte behöver umgås med någon, inte prata eller "leva upp" till något, mår jag jättebra och fungerar helt normalt. Men detta behov gör mig orolig inför ett eventuellt föräldraskap. Grejen med att vara förälder är ju just att det är ett ansvar man aldrig kommer ifrån och det känns som att jag knappast kan förvänta mig särskilt mycket egentid, tystnad och avskärmning med barn i hemmet. Att bilda familj känns som det mest socialt krävande man kan göra, inte bara för att barnen behöver dig 24/7 utan också med alla barnkalas, föräldramöten, fotbollsträningar etc som hör dit. Som mitt liv ser ut just nu är "socialgränsen" redan farligt nära med bara heltidsjobb, sambo och vänner. Jag tvivlar inte på att jag kommer älska mina barn över allt annat, jag drömmer om ett familjeliv och jag tror också att jag har många goda föräldraegenskaper. Men det stora behov av ensamhet och tystnad jag har för att överhuvudtaget fungera som människa får mig att tvivla på om jag skulle klara av ett föräldraskap utan att själv bli galen av allt som strider mot mina egna behov (och nu talar vi inte om "behov" som utekvällar på stan eller spontana resor, utan sånt som är helt vitalt för min mentala hälsa). Samtidigt sägs det ju att 15-20 procent av alla människor är HSP i någon grad, så det måste ju finnas fler HSP här som är föräldrar. Hur ser ni på den här ekvationen? Har ni barn och hur balanserar ni tillvaron? Alla erfarenheter och råd är mycket uppskattade!