Jag lever i en kärnfamilj med min man och våra två barn. Barnen är oerhört krävande och jag och min man har i princip ingen tid för oss själva. Det är väldigt påfrestande på förhållandet. Tråkigt, men så är det.
Ibland försöker vi fixa barnvakt för att kunna gå ut och äta bara jag och min man. När det väl blir av är det underbart. Ibland får det dock ställas in, barnen bli sjuka eller barnvakten får förhinder. Det suger! Men sånt är livet med barn. Under flera års tid så har vi inget annat val än att sätta barnens behov före våra egna.
När det gäller ens egna barn så är det här (för det mesta) självklart.
När det gäller bonusbarn så börjar många resonera annorlunda. Man hör argument som 'de är inte mina barn', 'de är inte mitt ansvar', 'jag behöver paus', 'vi hade faktiskt planerat annat' osv. Visst, mycket av det här är sant. MEN, det är faktiskt såhär livet är med barn. Har man valt att gifta in sig i en familj där barn redan finns så får man liksom de här sakerna på köpet även om man inte vill.
visst kan man skylla på barnens mamma i det här exemplet, men det är precis likadant i en kärnfamilj. Ens partner tar kanske inte alltid det ansvar man hade tänkt sig, vissa relationer funkar bättre än andra. Det är likadant med ens partners ex, visa har ex som tar mycket ansvar och alltid ställer upp, andra har horribla ex som gör allt för att förstöra. Man kan liksom inte bara gå och välja en ny partner och tro att allt bara ska flyta på smärtfritt. Det kommer på köpet tyvärr.
Visa barn är svårare än andra och kräver mycket. Visa ex är svårare än andra.
Men kan man inte hantera några jobbiga år med eventuellt 'förstörda' planer, ja då kanske man bör söka en partner som inte har barn...