Jag kan bara inte ta in att jag nog är gravid!

Jag förstår dig, TS. Vi fick också försöka länge. Tredje återförandet med IVF blev dessutom ett missfall, så när jag väntade dottern förstod jag inte att jag skulle bli mamma förrän kanske v. 36. Och då förstod jag det knappt heller, utan det kändes mer som att jag precis plussat på stickan trots att ungen sparkade mig gul och blå inifrån ;) När jag fick första krystvärkarna på förlossningen och BM sa att "Nu blir det bebis när som helst!" grät jag bara och frågade maken om det verkligen var sant om och om igen. Jag förstod ingenting när jag höll henne i mina armar heller. 

Nu är hon snart 5 månader gammal och jag förstår inte att jag varit gravid, att jag lyckats klara en förlossning eller att jag är mamma. Men jag förstår allt mer att den där vackra lilla mirakelungen jag vaknar bredvid varje morgon är här för att stanna och att hon faktiskt på något magiskt sätt är min. 

Mitt råd är att ta hjälp om du behöver det. Jag gick till MVCs psykolog för att hantera min sjukliga oro för att behöva begrava mitt lilla barn. Man kan även öva sig på att tänka mer positivt. Mycket lättare sagt än gjort, men ju mer man tänker att man har ett barn i magen och ska bi förälder ju lättare är det en vacker dag att förstå. Handla till barnet. Förbered för dess ankomst. Varje liten sak hjälper. 

Och oroa dig inte. Har allt gått bra så här långt ska du se att allt går bra vägen ut. Oavsett om du kommer förstå att du väntar barn eller inte så kommer graviditeten att fortlöpa och en vacker dag ligger barnet på ditt bröst. Du kommer bli en lika fantastisk mamma ändå :) 

Stort GRATTIS och lycka till <3