Han vill göra en abort - inte jag

Hej alla!

Rörigt med ska försöka förklara så tydligt som möjligt.

Jag&min sambo har varit tillsammans i drygt tre år och bott tillsammans i ca två av dessa.

Vi älskar varandra och känner båda att den andra är den vi vill spendera resten av livet med. Vi har diskuterat barn tidigare och väl kommit fram till gemensamt att när vi närmar oss 35 års gränsen så är de dags att aktivt försöka
(idag är vi 33). Vi har båda fasta jobb och bostad.

Nu har jag, trots p-piller, blivit gravid. Väldigt tidigt än så länge, ca 5 veckor. Jag berättade för min sambo som först reagerade väldigt lugnt. Sen när vi pratade mer så visade de sig att han reagerade lugnt för han räknade iskallt med att vi skulle göra abort.

Han känner sig inte redo att få barn nu, eller ja om nio månader, och vill vänta ytterligare två år som vi pratat om tidigare.

Jag kan känna att om vi ändå vill leva med varandra så spelar inte två år så stor roll iden stora bilden. Jag menar att jag inte vill utsätta min kropp för ett ingrepp som potentiellt kan påverka min förmåga att få barn i framtiden samt kommer vara psykiskt påfrestande bara för att detta kom fel tidsmässigt.

Jag har frågat honom vad som ska vara annorlunda om två år mot vad de är idag, då kommer han med en massa prat om att vi kan resa jorden runt osv

Killen ville inte ens flyga till Kreta då han är flygrädd så jag menade på att de mest var en ursäkt.

Han har sagt rakt ut att han inte vill ha barn nu och vill göra abort. Jag har sagt att jag inte vill göra abort. Han känner sig "sviken" då han anser att vi var överens om att vänta till vi var 35 och känner att jag nu inte håller detta.

Jag vill ju inte att han ska få ett barn som han inte vill ha men samtidigt så vill inte jag gå igenom en abort bara för att starta bebisverkstad igen om ett år. . .

Vad gör vi nu. . ..

Tack för tipset!

Precis så resonerar min sambo med!  Ja men nu blev du ju gravid med preventivmedel så de är klart att du kommer kunna bli gravid lätt utan preventivmedel senare.

Känns så himla ledsamt allt och de är ju klart att man tvivlar på vad han vill med hela relationen när han reagerar så här och hans argument är så ihåliga. Han påstår ju dock att han vill leva med mig men att just barn är han inte redo för.

Jag fräste till och menade på att vi är ju vuxna människor, inga barn! Nu får vi väl anpassa oss efter den situation som vi tillsammans satt oss i . . .

Det är väl mer att jag antog att han skulle känna sig så "sviken" och överkörd att han skulle kasta ut mig. Det är väl därför jag försökte planera ett steg längre.

Efter fler samtal har jag nog börjat få honom att förstå att jag vill behålla. Han är fortfarande emot detta och vårt förhållande kommer antagligen att gå i graven pga. av det.

Däremot så har han uttalat att han vill finnas i barnets liv, vilket i alla fall känns som en lättnad.

Varför ska du flytta? Kan inte han flytta?

Vi har pratat om det tidigt i vårt förhållande. Då efter mycket påtryckningar så höll jag med om att abort i det läget hade varit bästa alternativet. Alltså vid den tidpunkt då vi endast varit ett par i 6 månader, bodde 7 mil ifrån varandra och jag nyss börjat på mitt nya arbete.

Detta samtal hade vi alltså för 2,5 år sedan och han menar att eftersom vi pratade om detta då så borde jag hålla de jag sagt. Jag håller med till viss del men gjorde även klart att de endast var p.ga ovanstående omständigheter som jag skulle tänka mig abort, senare kunde jag inte svara för vad jag ville.

Ikväll är så fruktansvärt tung.

Igår frågade mannen för femte gången i ordningen om jag tänkte behålla, jag svarade ja.

Efter de sa han inte ett ljud på resten av kvällen.

Han sa inte ett ljud i bilen hem idag från jobb eller på hela kvällen i lägenheten. Svarat ja eller nej på tilltal men inget mer.

Konfronterade honom med det nu för han satt och pratade med sina förbannade singelvänner och att dom skulle gå ut när han var singel och bla bla. Då kläcker han ur sig att han tror inte på att detta bara hände, att han tror att jag lurat honom till detta och att jag inte är den han trodde och han trodde aldrig att hans flickvän skulle vara en sån som lurade på en kille ett barn osv

Och att de är jag som valt så att han nu är singel och då får han göra som han vill. Sen helt tyst. Han sitter i rummet brevid och snackar med killkompisar på Skype och jag sitter ensam och gråter tyst för mig själv. För att han är ett jävla svin, för att jag gråter över ett jävla svin och för att jag inte kommer vara tillsammans med det jävla svinet mer.

Vi var hos läkaren för att göra ett ultraljud för att fastställa hur långt graviditeten var gången, förberedande för abort.

Fick frågan när vi kom dit av läkaren om jag bestämt mig för abort.
Nej sa jag rent spontant och blev alldeles tårögd.
Sa rakt ut att han (pekade på sambon) vill göra en abort, jag vill behålla men nu gör vi som han vill eftersom han lämnar annars och jag vill inte bli ensam med bebis.

Den stackars läkaren såg alldeles chockad ut, gissar att när folk väl kommer till henne så får hon väl sällan nej på hennes fråga.

Hon ställde även frågan om jag funderat på hur relationen skulle se ut efter en eventuell abort, hur den skulle bli då?

Dom gjorde undersökningen och sedan visades vi in till en barnmorska (som för övrigt var helt fantastisk) som pratade lite om hur processen ser ut.

Sambon ställde frågor om vilka risker som fanns osv. Jag satt tyst i ett hörn och bara funderade.

Barnmorskan sa att de fanns möjlighet att avsluta graviditeten där och då (alltså ta de tabletterna som avbryter graviditeten) och komma tillbaka för själva utdrivandet på torsdag.

Där sa jag mej för jag kände inte alls att jag var där mentalt.

Har fått en tid på söndag för att komma in och ta de första tabletterna och sen läggas in på tisdag.

Och jag vet verkligen inte hur jag känner. Förutom att jag känner att jag vill sätta sambon på en flotte och skicka honom till havs, mycket milt uttryckt. . .

Båda läkaren och barnmorskan på mottagningen var dock väldigt tydliga med att valet är DITT helt och håller och sambon har egentligen ingenting att säga till om.

Sambon sa inte så mycket efteråt mer än att han inte trodde att vår relation skulle överleva aborten för att jag inte ens kunde titta på honom efter undersökningen.

Så var det för mig. Jag gjorde abort då han inte ville ha barn då. Hotade med att dra och jag ville inte vara ensam mamma. Jag gjorde slut sen då alla mina känslor dog för honom. Nu fyller jag snart 45 och har gett upp hoppet om att bli gravid. Såg nyligen på hans FBsida att han fått sitt tredje barn. 

Han kontaktar mig ibland, skickar bilder på ställen vi träffats på osv. Vi har inte pratat om det men när jag gjorde slut var han helt knäckt, ville ta sitt liv.
Man kan säga att han gjorde både sig själv och mig olycklig då. Orkar inte vara bitter men ironiskt är det. Det var inte så jag hade tänkt mig mitt liv när jag gjorde aborten.
Tyvärr är det många som gör misstaget att vänta för länge. Alla kan inte bli gravida efter 35 bara för att vissa får barn efter 40. Många är dåligt informerade.

Efter 40 går det brant utför med fertiliteten så det var i sista minuten. Vilken tur! 

Vill TS behålla ska hon självklart göra det. Jag bara undrar varför vänta i flera månader med att ta beslut när det fortsätter växa i magen o för varje dag blir fostret större o mer utvecyklat.