Misstänkt barnmisshandel

Ja, en utredning måste göras för barnets bästa.

Hur en utredning går till kommer dom förklara för er när ni kommer på besöket. Gör bara som dom säger och svara så gott ni kan på alla frågor så har ni rent mjöl i påsen.

Det var ju inte särskilt rationellt sagt. Ibland omhändertar man barn men oftast är det tillfälligt och då känns det väl onödigt om man tar livet av sig?

En utredning går till så att först och främst görs en skyddsbedömning eftersom anmälan avser misshandel. Man gör alltså en bedömning av om barnet behöver skydd och i även om det är akut av Socialtjänsten. Bedömningen grundar sig i det här fallet på informationen från sjukhuset om barnets skador samt samtal med er föräldrar. Ibland kan man göra ett omedelbart omhändertagande i inledningsskedet ifall skadorna anses allvarliga(ett ev misshandlat spädbarn är allvarligt). Detta omhändertagande kan också släppas ganska snart men det är svårt att veta inledningsvis om det faktiskt ÄR allvarligt eller inte och Socialtjänsten känner ju inte er heller.

Oavsett omhändertagande eller inte så görs utredningen enligt BBIC, googla BBIC triangeln så ser du vilka områden som sedan ska utredas. För att få information har man samtal med er föräldrar, man begära in journaler från MVC, BVC osv, vad man nu kan tänkas behöva i det enskilda ärendet.

Ett tips, nämn ALDRIG till soc om några tankar om att ta livet av dig. Aldrig någonsin.

Nej men det ses som att du är instabil och gör processen längre att få tillbaka barnet om det skulle bli så illa.

Lita på mig jag vet.

Reagerade på det du skrev om att vem som tar ett barn till akuten efter att själv ha misshandlat barnet. Det är inte ovanligt alls! Har läst om många fall. Just nu läser jag en bok som handlar om en verklig händelse som inträffade i Stockholm. En treårig flicka blev ihjälslagen av sin styvpappa pga att hon kissat i sängen. Han slår henne i huvudet, hon gråter och skriker, ger plötsligt ifrån sig ett hjärtskärande skrik, blir medvetslös och vaknar inte mer. Styvpappan ringer ambulans och sätter i gång med hjärt och lungräddning , försöker återuppliva henne... I ditt fall så måste en utredning göras, men det betyder inte att barnet kommer omhändertas. Jag har själv varit med om att en orosanmälan gjorts för min son, pga att hans pappas beteende (vi har ingen kontakt) , och mitt tips är att du samarbetar med socialen helt enkelt, det är det du kan göra!

Jag undrar lite om hur du resonerar kring vad som verkligen hänt. Du är väldigt orolig över vad socialen ska göra. Men vad tror du hänt med sonen? Försöker du få reda på hur blåmärkena uppstått? Tror du att din man gjort något eller hur kan blåmärkena ha uppstått?

Jag undrar lite om hur du resonerar kring vad som verkligen hänt. Du är väldigt orolig över vad socialen ska göra. Men vad tror du hänt med sonen? Försöker du få reda på hur blåmärkena uppstått? Tror du att din man gjort något eller hur kan blåmärkena ha uppstått?

Alltså sånt här gör mig förbryllad.

VARFÖR blir man oresonligt rädd om man VET att man har rent mjöl i påsen?

Du är ju hysterisk över fel grej. Oroa dig mer över vad som hänt sonen än vad soc ska göra med er! Sätter du inte sonen främst gör soc rätt i att omhänderta honom.

Soc är förfan till för att HJÄLPA. Ibland blir det fel, men man hör inte om allt som de faktiskt gör bra.

Du borde sluta sjåpa dig och istället göra allt du kan för sonens bästa. Och soc kan inget göra utan laglig grund. Så sker det något har det gått långt. Omhändertagning är ovanligt, men öppna insatser för att hjälpa familjen borde väl alla tacksamt ta emot för att visa sin goda vilja och hur mån man är om sitt barn.

Du har ingen förståelse för att det är obehagligt att vara föremål för en utredning, att man kan bli orolig och få ångest över att vara misstänkt, att man blir rädd för missförstånd och över oförklarliga inslag?

Lätt för dig att säga det du gör tycker jag. Jag skulle själv må dåligt av att bli föremål för utredning av myndigheter. Det finns dessutom stigma och skam över det. Nu har det inte hänt mig och det finns ingen anledning till varför det skulle ske, men kan förstå hur läskigt det skulle vara.

Tycker att du är lite hård som säger att TS ska "sluta sjåpa" sig, att TS är "oresonligt rädd" och "hysterisk". TS verkar tvärtom redig och klar.

Du har ingen förståelse för att det är obehagligt att vara föremål för en utredning, att man kan bli orolig och få ångest över att vara misstänkt, att man blir rädd för missförstånd och över oförklarliga inslag?

Lätt för dig att säga det du gör tycker jag. Jag skulle själv må dåligt av att bli föremål för utredning av myndigheter. Det finns dessutom stigma och skam över det. Nu har det inte hänt mig och det finns ingen anledning till varför det skulle ske, men kan förstå hur läskigt det skulle vara.

Tycker att du är lite hård som säger att TS ska "sluta sjåpa" sig, att TS är "oresonligt rädd" och "hysterisk". TS verkar tvärtom redig och klar.

Men för tusan......det är väl ändå inte konstigt att man blir orolig när man blir föremål för utredning av barnmisshandel? Det räcker att veta att ETT barn har blivit omhändertagen på fel grunder för att man självklart blir orolig över att just det ska hända även en själv. Tänk dig att någon börjar stjäla på din arbetsplats av sina arbetskamrater och att du helt oskyldigt blir misstänkt. Just du var senast inne i personalrummet när den senaste stölden upptäcktes. Du är helt oskyldig men klart misstänkt och behöver rentvå dig från dessa. Hur tror du att du skulle må?!!

Jag menar inte att han skulle ha det dåligt pga er i familjen, utan att du måste göra det bästa just nu i denna situationen. Och inte fokusera på fel saker för att soc kopplats in. Utan agera så att han blir hjälpt och inte stjälpt.

Jag förstår absolut att du blir orolig när det handlar om att någon misstänkliggörs, men att fokusera på fel grej just nu gör dig inget gott.

Jag var hård i förra inlägget, men då detta är min bransch blir jag upprörd över hur fel socialtjänsten gång på gång framställs.

Soc ska bara säkerställa barnets bästa. Och enligt allt man vet så är det bäst att inte separera barn och föräldrar om det inte verkligen skadar barnet allvarligt att vara med sin förälder. Målet är ALLTID att de ska kunna leva ihop. Även vid omhändertagande SKA soc arbeta för en återförening.

Så när det i denna tråd låter som att man bör vara livrädd för att soc kopplas in känner jag mig också arg. För jag är på andra sidan av det hela. Vi är inte ute efter att skada någon. Absolut inte.

Men TS, jag ber om ursäkt för ett hårt svar. Det jag vill säga är att det är klart att din sits är jättejobbig, men själva kontakten med soc är inte något att gå upp i varv över, jämfört med sonens underliga blåmärken. Det sker ingenting på soc utan stöd för det i lagen. Och det är extremt sällan (men givetvis beklagligt) någon blir felaktigt omhändertagen.

Använd sunt förnuft, och motarbeta inte processen. Du ska självklart uttrycka din ståndpunkt, men gör det så sakligt och icke-känslopåverkat som du kan. Du får självklart känna alla känslor, men att agera i affekt kan vara dåligt.

Jag hoppas du förstår att jag gick hårt ut för att det blir fullkomligt omöjligt för soc att bedriva vettig verksamhet i längden om ingen har någon tilltro till dem, utan sprider skräckhistorier. Det är ju en instans som i grund och botten ska hjälpa och skydda utsatta. Övriga (oskyldiga) ska inte behöva oroa sig det minsta. Det enda som ska kunna hända är att man får extra stöd, i form av öppna insatser. (Vilka jag personligen tänker att man alltid bör ta emot om man vill optimera förutsättningarna för sin familj.)

Förlåt igen TS, och lycka till med din situation.

Att du inte kan se den längre betyder inte att den är borttagen, den kan helt enkelt bara dolts för dig av någon anledning. Vi kan inte alltid se precis allt som står i journalerna utan de väljer ju vad vi ska kunna se.

Hade barnet fått något läkemedel nyligen?

Vaccinerats inom några månader?

Det mest troliga är väl att din son i sömnen rullat över den där legobiten ett antal ggr, det är iaf min gissning. När vårt äldsta barn var liten ramlade hon med kinden före på en dublo bit och fick ett blåmärke med runda cirklar, som du beskriver att din son har.

Låter mycket jobbigt ts. Jag undrar dock varför man åker in till sjukhus för ett blåmärke om barnet inte på annat sätt visar att denne mår dåligt?

Jag har en 1 åring hemma. Hon har fått blåmärken i sin säng. Oftast har hon stått upp, tappat balansen och ramlat in med huvudet i pinnarna (dpjälsäng). Kan ju vara lika för dig ?

Har också fler gånger kommit till BVC med blåmärken på barnen. Jag skulle aldrig lägga en hand på mina barn men de ramlar när de står/går/springer/cyklar osv. Har väldigt svårt att se att socialen inte förstår en sådan sak.