Börjar bli rädd!

Hej. Måste säga att du låter mer än redo för ditt barns ankomst 
Känns mer som att väninnan kanske skulle ha väntat med barn 
Dumt av henne av vräka ur sej nåt sånt, i närheten av dej när du är gravid!! Självklart kommer det tankar och självklart är man orolig. Jag väntar mitt 4:e barn och känner mej mer orolig med det här barnet än med dom andra 3, borde den inte röra sej mer i magen? Borde jag inte ha börjat känna sparkar nu? m.m...
Det kommer gå så bra med eran lilla bebis, det är jag övertygad om och är du orolig, så ventilera!! Antingen här, med kompisar eller med barnmorskan 
Stort Grattis och lycka till med bebben 

Haha allts jag stör mig så på småbarnsföräldrar som tycker de har det så jobbigt.
När jag var gravid så skrämde alla upp mig först ang förlossningen hur hemsk den skulle vara, sen att man inte skulle ha något liv med barn, sen att det blev hemskt jobbigt vid 6 mån för innan dess "sover bara bebisen", sen sååå jobbigt när "bebisen börjar gå, inte ligger nöjd i vagnen och får egen vilja". Kände mig helt förskräckt att människor inte verkade tycka om sina barn???
Men en del människor är väl bara sådana, att de bara måste bara klaga på allt och inget.

Jag fick iaf en efterlängtad och underbar liten son och nu väntar vi nr 2 ganska tätt. Visst finns det inte så mycket egentid som småbarnsförälder, vi har heller knappt haft någon barnvakt. Men sen har vi inte känt behovet av det heller. Barnet/familjen blev helt naturligt det centrala och viktiga i livet för oss.

Idag undrar jag snarare vad sjutton jag gjorde med mitt liv innan barn? Med all ledig tid? Så tomt och meningslöst det känns så här i efterhand. (Vi var sambo länge innan, reste mycket, jobbade mycket.) Ångrar nästan lite vi inte fick barn tidigare ibland och då är vi ändå hyfsat unga under 30 år bägge två idag.

Allt löser sig! Oroa dig inte, jag tycker ni låte väldigt redo! Lycka till!

Det är förstås olika hur man hanterar omställningen. Jag var orolig hur jag skulle palla och oron var befogad. Jag ångrar inte mina två barn, vill inte ha dem ogjorda men jag nekar inte till att jag trivs bättre ju äldre och mer självständiga det blir. Jag vet att jag kommer se tillbaka på småbarnstiden med blandade känslor. Jag kommer inte sakna det konstanta "arbetet".

Första halvåret med första barnet hade jag panik och typ cellskräck. Jag fick verkligen kämpa med mig själv och det faktum att jag upplevde en stor ångest över att aldrig någonsin kunna slappna av helt, få vara ifred och få vila från ansvaret. Några timmar eller en natt ifrån barnet hjälpte inte. Jag var ju ändå mamma och skulle snart tillbaka igen. Det blev bättre när jag började jobba igen.

Nu är äldsta 8 år, yngsta är 4 och jag njuter av att kunna sitta ner i en solstol och veta att jag gissningsvis kan sitta i iallafall 20 minuter utan att behöva resa mig om jag är själv med barnen

Egentiden kommer sakta tillbaka. Skönt.

Tack för dom Peppande svaren.. Jag börjar också tvivla pga mitt jobb. Jobbar heltid men tyvärr var fjärde helg och en del kvällar. Börjar tänka att vi borde väntat med barn tills jag har ett annat jobb som endast är mån-fredag dagtid :/ känner mig liksom dum, och oroar mig i onödan. Hur hade jag tänkt med dagis liksom? Oroar mig för mkt i förväg men sånna saker gör att jag tvivlr på mig själv.

Alla har sagt till mig att det inte går attförbereda sig på hur det kommer bli. Men nu ska jag ta bort dessa negativa tankar som säkert många har naturligt nog och se ljust på framtiden.

Jamen lite så känner jag också fast jag inte har någon erfarenhet. Drt är så många mammor på jobbet som säger grattis till mig och sedan något i stil med "snart börjar mardrömmen" "du kommer aldrig kunna göra annat än att ta hand om barnet" "ni kommer inte palla resa utomlands längre". (Reste själv som bebis/barn utomlands varje år, och planerar att göra det själv med framtida familjen ?? Men det blir ju andra prioriteringar vilket vissa mammor inte verkar förstå och bara klagar istället :-P

Det beror väl lite på hur man lever sitt liv och vilken inställning man har som du har ????

Jag hoppas och tror att jag kommer tänka som dig för våran kille är så efterlängtad.

Okej får man fråga hur gammal du var när du fick första barnet? ????

Praktiska saker som förskola, middagstider, vänja sig vid att laga gröt kl 0630 på lördagsmornarna osv tror jag det är onödigt att oroa sig för.

Tack och lov har man ganska lång tid på sig att hitta lösningar och vänja sig Det finns både fördelar och nackdelar med "kontorsarbetstid" och de jag känner som jobbar skift/ob-tider får det att funka på olika sätt. Några kan synka med partnern så att barnet kan gå väldigt korta dagar, några har hjälp av mor/farföräldrar, någon har stora syskonbarn som sover över när det är nattpass osv.

Ingen av dessa vänner bytte jobb pga "obekväma" arbetstider. De som bytt jobb eller schema har gjort det av andra skäl och den jag tänker på tyckte det var svårare att jobba 8-17 mån-fred.

Slappna av och ta det lugnt. Det är helt onödigt att hitta lösningar på allt nu och på en gång. Jobb, inkomst och tryggt boende ska du förstås försöka se till att ha men annars tycker jag du lugnt kan ta en sak i taget

Upplever precis som ts att det kommer så sjukt mycket skrämselpropaganda kring livet som nybliven förälder. Till och med på föräldragruppen var det bara diskussioner med fokus på hur man ska ställa om till allt besvärligt och jobbigt som kommer vara.

Standardrepliken är "vänta du bara..!"

fan vad jag tröttnade på det så nu skiter jag i vad alla säger. Det behöver inte alls bli hemskt och om jag har inställningen och fokus på att göra saker på vårat sätt så kommer det bli hur bra som helst. Det är klart att livet kommer vändas upp och ner, men det kommer vara en positiv och helt underbar förändring.

Vägrar haka på den här negativa allt-är-hemskt-och-jobbigt-attityden.