Självklart ska ni rätta dottern när hon säger fel. Hon HAR sin pappa i sitt liv, din sambo är bonus/styvpappa och bör kallas vid namn!
Hade hon inte haft någon biopappa vore det en annan sak, men det har hon!
Det ni gör är vidrigt mot barnet då denne blir förvirrad eftersom ni LJUGER för henne!!!
Fy fan vilka hemska föräldrar (mammor och styvfarsor i detta fall) det finns. Stackars unge 
Vill barnet kalla bonuspappa så får barnet göra det. Barnet vet vem som är biopappa.
Visst jag satte själv en gräns för min bonusdotter att hon inte får kalla mig för mamma även om hon själv ville det. Av hänsyn till hennes mamma och att det inte riktigt kändes okej att hon skulle göra det som 8 åring när jag kom in i hennes liv.
1. Barnet va så litet då och inte förstod.
2. Barnet frågar aldrig om biopappan
Jag är inte bitter för 5 öre.
Förstår dock inte vitsen med att prata om bion/exet inför en treåring?!
Sen måste jag säga att det är extremt snabbt jobbat (desperat?) att hinna träffa ny, förlova sig, flytta ihop och skaffa ny unge när man har en liten bebis och ett sprucket förhållande. Allt inom 1-2 år!
Som jag skrev i mitt tillägg till inlägget du citerade, så är det viktigt att barnet vet vem som är biopappa, däremot skulle jag aldrig försöka tvinga barnet att börja kalla biopappan för "pappa" bara för att hans ego skulle må bra av det.
Jag skulle heller aldrig skicka iväg mitt barn till någon okänd, en bioförälder som bestämt sig för att söka kontakt efter lång tid måste gå långsamt fram, men det är den förälderns ansvar att bygga upp förtroende hos barnet, inte den närvarande förälderns.
Däremot är det jätteviktigt att man som förälder förhåller sig neutralt i det läget så att barnet inte får vare sig en onödigt negativ eller onödigt positiv bild.
Om mitt barn hade en pappa som svikit barnet flera gånger skulle jag inte heller prata om honom i onödan, vare sig som pappa eller vid namn. Inte mer än att "din biopappa heter X och han kan tyvärr inte träffa dig så mycket för att han bor så långt bort/jobbar så mycket/någon annan vit lögn som inte kan motbevisas.
Ja, en biopappa som först försvunnit ur barnets liv i 1,5 år och nu lyckats sköta umgänget i några månader är ju helt klart en stabil person i barnets liv. I alla fall tills han behagar försvinna igen.
Du tycker på allvar att en treåring skall bo med en människa som varit i barnets liv en kort tid?
Du tycker inte de ska få bygga upp en relation först så barnet kan känna sig trygg?
Nej, pappan har inte funnits i barnets liv hela tiden. Under barnets treåriga liv har pappan valt att vara försvunnen från barnet i 1,5 år, dvs halva barnets liv.
Ts skriver att hon och pappan delade på sig innan barnet var ett år. Därefter har pappan varit närvarande till och från sporadiskt. Men nu har han skött umgänget varannan helg helt enligt alla ramar under en viss kort tid.
Då lät det inte som att pappan varit totalt frånvarande från sitt barns liv, även om det verkar ha varit lite si och så utan nån stabil struktur.
Men sen skriver ts att han hållit sig borta i 1,5 år. Då undrar jag om det menas att barnet inte ens sett sin pappa under 1.5 års tid.. eller hur ska man tolka det?
Jag tänker också att innan pappan började ha barnet varannan helg, så borde de väl ha träffats åtskilliga gånger. För ingen skickar väl iväg ett barn en hel helg med någon barnet inte känner väl, och känner sig trygg med..