Kalla styvpappa för pappa??

"Dessutom har barnet själv valt att säga pappa, det är liksom inget vi har präntat in..

Däremot har vi sagt farmor och farfar till mina svärföräldrar."

Kanske inte präntat in, men förmodligen inte rättat barnet heller genom att använda förnamnet.

Och varför säger ni farmor och farfar om din sambos föräldrar?

"Han är mer pappa än vad bion någonsin kommer bli."

Hur mycket pappa kommer han att vara om det tar slut mellan er om några år?

Det du ska göra om du vill vara en bra förälder är att göra allt du kan för att barnet  ska få ett så bra förhållande med sin far som möjligt. Det kan bli livslångt. Hur länge din sambo finns i barnets liv, vet ingen. Och ingen vet heller vad som händer med en påhittad  "farmor och farfar"

Jag har vuxna söner med sambo/flickvän.

Ingen av dessa tjejer har några barn sedan innan och det kan jag säga, skulle det presenteras en kvinna som har småbarn så skulle jag inte vilja bli kallad för farmor.

Jag är farmor till mina söners barn, andra mäns ungar är inte mina barnbarn.

Rena löjan att hitta på något liknande.

Jag ska bli farmor om några månader. Någon farfar finns inte i livet, han gick bort för ca 20 år sedan. Jag lever med en sambo numera men han kommer inte på några villkor att kallas för farfar!

Båda jag och min son saknar hans pappa mycket trots att tjugo år har passerat och jag skulle inte kunna ta ifrån honom rollen som farfar, rent känslomässigt.

Han hade blivit världens bästa farfar om inte det tragiska hade hänt då för många år sedan.

Givetvis är hur jag känner, jag kan bara föra min egen talan.

Min egen far dog när jag var tolv år. Efter några år träffade min mamma en man, de flyttade aldrig ihop men var särbos i många år tills han också avled. Jag kallade honom vid namn, mina söner kallade honom för "farbror Torsten".

Jag skulle inte tycka illa om att något litet barn medföljer i mina söners relationer, tro inte det. Men, de blir inte mina barnbarn för det och då vill jag inte kallas för farmor.

Helt ärligt vet jag inte. Visst i början när vi va tillsammans så sa jag ju pappa, men då va barnet under året.

Vi har aldrig pratat om biopappan hemma, jag har aldrig nämt han vid förnamm inför barnet heller.

1. Barnet va så litet då och inte förstod.

2. Barnet frågar aldrig om biopappan

Jag är inte bitter för 5 öre.

Förstår dock inte vitsen med att prata om bion/exet inför en treåring?!

Jag är inte bitter för 5 öre.

Förstår dock inte vitsen med att prata om bion/exet inför en treåring?!

Vi tänker lika..

"Anyone can be a father, but it takes someone special to be a dad"

Bion betalar enbart underhåll och vägrar stötta upp på annat som t.ex barnförsäkring osv.

Kan aldrig komma med en spontanköpt tröja, skor, gosenalle, leksaker lr liknande. (underhållet ni vet)

Medans min sambo kan komma hem från en stor handling från mataffären och ha med sig ett par nya regnstövlar/skor till dagis då det va rea på dom...

Säger lite hur olika de prioriterar...

Jag tänker gå emot strömmen och tycka att det är bra att ni inte pratar så mycket om en biopappa som kommer och går som han själv känner för.

Att bygga upp ett föräldraförtroende är ingenting ni kan göra åt biopappan, det måste han göra själv, och hur mycket ni än peppar för pappan kommer treåringen ändå att dra sina egna slutsatser. Det värsta som kan hända är att ni peppar upp papparelationen och sedan drar pappan igen. Då har treåringen plötsligt ingen vuxen han kan lita på.

I ditt ställe skulle jag säga åt biopappan att "pappa" är ett epitet man måste förtjäna från ett barn, och att ingen annan än barnet kan bestämma vem eller vilka som förtjänar det. Den som finns där och inte sviker är den som barnet kommer att se som förälder, övriga är bara randomvuxna som kommer och går. Som vikarier på dagis ungefär. Säg även att den dag han bevisat att han tänker vara pappa så kommer du att börja kalla honom det.

Fast just detta barn har en mkt närvarande pappa som har umgänge varannan helg!

Det är inte för pappans ego utan BARNET har rätt att veta vem som är pappa, inte ilurad att styvpappan är det!

Styvpappan kan försvinna ur barnets liv imorgon, biopapoan kommer ALLTID vara pappa och är därav viktigare relation att vårda.

Tycker Ts ska se över möjligheten att ha varannan vecka istället?!

Som jag skrev i mitt tillägg till inlägget du citerade, så är det viktigt att barnet vet vem som är biopappa, däremot skulle jag aldrig försöka tvinga barnet att börja kalla biopappan för "pappa" bara för att hans ego skulle må bra av det.

Jag skulle heller aldrig skicka iväg mitt barn till någon okänd, en bioförälder som bestämt sig för att söka kontakt efter lång tid måste gå långsamt fram, men det är den förälderns ansvar att bygga upp förtroende hos barnet, inte den närvarande förälderns.

Däremot är det jätteviktigt att man som förälder förhåller sig neutralt i det läget så att barnet inte får vare sig en onödigt negativ eller onödigt positiv bild.

Om mitt barn hade en pappa som svikit barnet flera gånger skulle jag inte heller prata om honom i onödan, vare sig som pappa eller vid namn. Inte mer än att "din biopappa heter X och han kan tyvärr inte träffa dig så mycket för att han bor så långt bort/jobbar så mycket/någon annan vit lögn som inte kan motbevisas.

Fast just detta barn har en mkt närvarande pappa som har umgänge varannan helg!

Det är inte för pappans ego utan BARNET har rätt att veta vem som är pappa, inte ilurad att styvpappan är det!

Styvpappan kan försvinna ur barnets liv imorgon, biopapoan kommer ALLTID vara pappa och är därav viktigare relation att vårda.

Tycker Ts ska se över möjligheten att ha varannan vecka istället?!

Jag antar/hoppas att inte pappan har lika bråttom som Ts utan självklart bygger upp en stabil relation först.

Pappan har funnits i barnets liv hela tiden, men på senare tid har det blivit kontinuerligt. Om Ts och hennes nya inte motverkar barnets umgänge med sin pappa (!) så kan definitivt varannan vecka fungera inom kort!

Kan även förstå till viss del (även om jag aldrig hade gjort så själv) att det var svårt för pappan när Ts omgående efter separationen inledde en ny relation, blandade in deras unge och flyttade ihop. Kan inte känts bra för pappan och barnet!

När Ts säger "hållit sig borta" så innebär det inte att han inte träffat barnet alls utan att umgänget varit sporadiskt och inte kontinuerligt som senaste halvåret! Stor skillnad anser jag!

Vill göra ett inlägg på samma ämne fast ur en pappas synvinkel.

Jag är separerad sedan många år och har en dotter på 7 år som bor hos mig varannan vecka.

Jag är en närvarande pappa och har en bra relation med mitt barn som jag älskar mest av allt. Sedan separationen för mer än 4 år sedan så har barnets mamma haft 3 relationer där det gått rejält undan. Flyttat ihop på en gång och levt familjeliv. Jag vet att hon uppmuntrat vår dotter att kalla sin nya för pappa efter kort tid vilket jag tagit väldigt illa vid mig av eftersom att jag är hennes pappa. En närvarande och omhändertagande pappa. Detta har förnekats varje gång trots att min dotter frivilligt berättat för mig vad som sägs i andra hemmet.

Detta har upprepats som sagt tre gånger. På kort tid. Dvs en ny sambo och ny pappa varje år. Jag anser att det är rätt skevt och respektlöst mot mig.

Jag har eTT nytt förhållande och lever tillsammans med henne sedan två år. Min dotter bor med oss varannan vecka. Jag skulle aldrig få för mig att kalla henne för mamma och det vill inte min nya heller även om de har en bra relation.

Får en känsla av att de flesta mammor som separerar har väldigt bråttom att hitta en ny man, sambo, manlig förebild. En vilja att ha den familj som inte blev av och river alla murar för att få sin vilja igenom även om det går ut över den biologiska pappan.

Det finns flera rövhål till män som inte borde få vara förälder, men långt ifrån alla är dåliga. Jag är en av de bra. Jag förtjänar att få ha ensamrätt om min pappatitel hos mitt barn oavsett om det finns en annan manlig förebild i det andra hemmet. Även om han är en bra och fin person som älskar mitt barn.

Jag har pratat med min dotter och förklarat hur jag tycker och känner och att hon får tycka och känna som hon vill. Men du förbiser helt i min historia att den andra föräldern medvetet uppmuntrar till att den nya ska kallas pappa. Och att det skett tre gånger under så kort tid. Det är om något förvirrande för ett barn som samtidigt upplever tre separationer med den nya som kallas pappa.

Det kan bli väldigt förvirrande och för ett barn som ännu inte utvecklat abstrakt tänkande ge negativa följder under uppväxten när det kommer till att knyta an och skapa egna relationer. Tycker du att jag tänker fel?

Vissa saker ska barn inte bestämma. Barnet har en aktiv och engagerad pappa som hon bor med varannan vecka. Varför skulle hon då må bra av att bli lärd av mamman att mammans 3:e nya kille ska kallas för pappa?

Räcker det verkligen inte att barn har en mamma och en pappa när de är närvarande och aktiva i barnens liv?

Varför har jag svårt att tro att hennes mamma är aktiv och närvarande i hennes liv?

Har bara så svårt att tro att en 3-åring på eget bevåg kallar mammas nye man för pappa. Någon måste ju ha uppmanat barnet att kalla honom pappa annars skulle aldrig ordet kommit ur barnets mun. Ett så litet barn kallar sina nära det man lär dem... mamma, pappa, mormor, farmor... de hittar inte på själv.