Semester med "styvbarn"

Vi löste det på så sätt att 2 veckor på semestern var barnfria och 2 veckor har sambon sitt barn. Och jag följer icke med på deras resor längre. Orkar inte höra " pappa köp" , "mamma säger att du ska köpa det", " ge mig" "jag ska haaaaaaaaa". Så har det låtit i 7 år nu och trodde det skulle bli lungt eftersom åren gick men icke. Så nu får sambon släpa runt på en gnällig 14 åring själv, det har han visserligen fått göra i 6 år då vår första gemensamma semester satte punkt för att ens försöka igen.

Varför skulle det va helt otroligt?

Allt handlar om kompromisser.

Varför är det otroligt?? Och vad är det som är otroligt att han går med på?? Han har barn varannan vecka så även på semestern.

Kanske tycker min sambo det är trevligare att semestra ensam med sitt barn och ha kul. Än att släpa runt på mig som efter ett tag blir sur och less på att höra en massa jävla tjat om köpa hit, köpa dit.

Och sambons barn är inte min familj. Och nej vi har inga gemensamma och ska inga ha heller.

Vadå familj? Andras ungar ingår inte i ens familj.

I mitt fall såg jag verkligen inte hans kids som min familj, de var bara något man fick stå ut med.

Nej, de flesta barn som fått en otrygg anknytning till sina föräldrar är så. 

Vanligen beroende på att de börjat dagis före två års ålder = alldeles för tidigt.