Semester med "styvbarn"

Ja, och jag reste trots att jag visste vilken pina det skulle bli eftersom samma resa har gjorts tidigare med samma resultat. Jag försöker engagera mig så lite som möjligt och hålla mig borta från det men som jag skrev nedan så råkar man ju i varandras närhet hela tiden oavsett ens eget engagemang i uppfostran.

Finns det inga krav att barn ska bete sig? Jag hoppades på att barnet skulle växt till sig och inte vara så krävande, eller att jag skulle vant mig och inte brytt mig lika mycket men det kryper in i skinnet.

För att jag inte är tredje hjulet utan har all rätt i världen att vara här. Fattar inte varför han prompt måste ha med sitt barn överallt bara.

Har ej valt att leva med dem eller resa med dem. Hade jag fått bestämma hade barnet inte följt med. Men jag vill vara med min partner och då är det det som bjuds då han måste ha med sin unge hela tiden. Jag har valt att leva med honom men inte med hans barn. Hans barn hänger med honom i livet oavsett vad jag tycker om saken. Valt barnet? Aldrig.

Jag sitter inte och har tråkigt. Har det fantastiskt bra på många sätt och låter inte barnets närvaro påverka min semester på det sättet. Bara det att det hade varit ännu bättre utan då man sluppit tjat, gnäll, uppmärksamhetskrävande saker osv.

Jag har det bra överlag och gör saker som jag vill göra, annars hade jag ju inte varit kvar. Men jag upplever dock att saker kring hans barn gör att jag kokar inombords, och har svårt att inte flippa pga detta, typ som hur barnet beter sig och så. Detta har ingenting att göra med att jag inte kan göra saker som jag vill göra, utan bara att det inte är så som jag vill att det ska vara till 100%. Utan barnets tjat osv så hade det varit toppen.

Visste inte när jag ingick i förhållandet att barnet skulle vara så krävande, nej.

Ja, ett antal gånger och han är trött på att höra det. Han är väldigt defensiv gällande sitt barn.

Det är lite oklart vad det är för tips och tricks du förväntade dig när du startade tråden.

Prata med mannen - funkar inte.

Åk iväg - vill du inte.

Jobba på relationen till barnet - tänker du inte.

Låt mig se. Hmm. Öronproppar? Sprit?

Den här tjuriga 7 åringen har gett upp att ens försöka få sin sambo att inse att han är en ganska dålig förälder och har helt enkelt ingen lust att vara en del av en "familj" där hans barn bestämmer.

Han låter barnet skolka utan konsekvenser barnet har gjort det sen 4an. Det förstörs dyra elektronik prylar för dom inte duger utan att ifrågasättas. Det äts pizza och annan skräpmat var och varannan dag för hemlagad mat duger inte. Osv osv osv.

Kanske inte så konstigt att soc nu är inkopplat för skolan ifrågasätter hans kompetens som förälder.

Så jo jag fortsätter uppföra mig som en 7åring för jag står inte ut med att se eländet

Så bara för han är en dålig förälder så är han automatiskt en dålig sambo? Där har du fel han är en utmärkt sambo, hjälpsam, behöver inte tjata om städning, matlagning, disk eller tvätt

Eftersom vi inte ska ha gemensamt barn så blir det inte något problem för mig. Dock har han gett mig rätt i allt jag sagt han borde göra för att bli en bättre förälder, tyvärr var det tvunget att vara en soc tant som talade om det för honom.

Jaha, så oerhört dumt gjort!

Att hans ungar är underbara tvivlar jag inte på men skulle du verkligen inte rädda ditt eget kött och blod i en nödsituation innan du räddade hans?

Inte dumt alls.
Jag sätter min familj först och det tror jag att de flesta gör.

Om du bara hade möjligheten att rädda en?

Mina barn först, tveklöst.
Du verkar ha svårt att fatta att jag sätter blodsband först.
Den som väljer annorlunda... borde nog inte skaffat några ungar.

Det är en fråga som kommit upp på forumet med jämna mellanrum i olika versioner tex partner vs barn eller hamster vs styvbarn osv.
Vissa är väldigt glada för att gradera allt och alla och skriva till någon att "du kommer alltid att va nr två" osv.