Att semestra med barn (och annat umgänge med barn) är ofta rätt jobbigt. Mina ungar kivas och retas och surar mellan de är helt underbara. Jag står ut med detta jobbiga sidor då jag älskar dem mer än livet självt. Tror dock att jag har ovanligt enkla barn. Men träffar jag andras barn tycker jag att de är jätte jobbiga men de känslorna är bara att strunta i. Deras föräldrar tycker väl inte det på samma sett.
Jag förstår dig helt och hållet. Min mans barn är likadan. Han ska ha uppmärksamhet 24/7 och kan aldrig göra något ensam. Han blir tjurig så fort han inte får som han vill.
Han ropar "pappa" jämt och ständigt, frågar stup i kvarten när vi ska komma in, tjatar hela tiden osv osv. Till och med min man blir galen på honom.
Jag biter mig ofta i tungan men när det blir för mkt så säger jag ifrån. Ingen orkar lyssna på allt det där hela dagarna.