Lurad att bli pappa för längesen

Det måste ju vara som att hela grunden till ditt liv, till er relation, har rämnat. Inte konstigt att det känns som att du hamnade på ett stickspår i stället för att följa din utstakade väg. Heller inte konstigt att du tänker mycket på hur ditt liv hade varit om hon inte hade gjort så. Men, och det här är det viktigaste i hela soppan - du kan inte förändra det förflutna. Du kan inte gå tillbaka och göra det ogjort, du kan inte lämna ditt liv och hoppa på det spåret som du hade tänkt följa. Det går inte. Ditt liv är här och nu, det är den här kvinnan och de här snart tre barnen. Det enda du kan göra är att fundera över vad du vill *nu*. Vad du hade velat för X antal år sedan är inte relevant nu, det spelar liksom ingen roll. Du kan inte spola tillbaka tiden och fatta ett annat beslut.

Jag skulle råda dig att dels skaffa en egen samtalskontakt för att reda ut dina känslor, dels boka familjerådgivning pronto. Ni behöver hjälp, du och din sambo, oavsett om det är för att lappa ihop relationen eller för att separera på ett för barnen skonsamt sätt.

Sen är det ju också så att det är två skilda frågor. Den ena är hur du ska hantera det faktum att livet inte blev som du hade tänkt dig, den andra är hur du ska hantera sveket. Man  kan ju landa i att det blev bra som det blev, att det till och med var tur att hon gjorde som hon gjorde, för annars hade du inte haft din underbara familj, men att du ändå inte kan förlåta sveket.

Vi är nog många som funderar över vägskäl i livet, även om det inte är så här tydligt som för dig. Det där frieriet jag tackade nej till - vad hade hänt om jag hade sagt ja? Den där utbildningen jag kom in på men valde att inte påbörja för att i stället dra till USA som aupair - tänk om jag hade valt att börja? Och så vidare.