Sambon arg över arv som är min enskilda egendom

Hur kan han tycka att deras relation bygger på ärlighet när han utan hennes vetskap säljer hennes ägodelar? Du måste skämta?

Och varför spekulerar du i hur hennes man upplever det? Det tyckte ju inte att vi skulle göra. Så här skrev du:

Det är omöjligt för oss att spekulera i ts mans tankar.

Lite som hon kände när han sålde hennes tavla utan lov då? Har man separat ekonomi har man. Varför är det ts ansvar att säga att hon INTE vill tala om hur mycket pengar hon har, och inte hans ansvar att säga att han vill veta vad arvet var på? Hon ville ju att han skulle följa från början, men det ville han inte. Hon tänkte berätta men han sålde hennes tavla utan lov för att köpa tv. Nu har han dessutom snokat reda på hur mycket pengar hon har. Tycker ts har hållit det hemligt av goda skäl och att det är helt förståeligt. Vad spelar pengarna för roll när ts ändå absolut inte vill röra dem? Hon vill att de ska gå till barnens studier och körkort, pension och extra säkerhet. Han vill leva lyxliv tills pengarna är slut, och tjatar som en galning om det, fast HAN nyss ville ha delad ekonomi och retade ts för att han hade mycket pengar sparat. Hur kan du inte förstå att hon inte skröt om hur mycket hon har? Jag förstår det till fullo.

Ja och ingen har jag sett i tråden varit emot det, inte ens jag.

Dock det som skiljer sig mellan DIG och mig är fortfarande att jag anser detta.

Jag citera mig själv:

"Vissa har inte problem med att man inte berättar om arv inte ens inom förhållandet. Många skulle inte ens se det som "oärligt"."

(slut citat)

Det verkar som du har svårt att skilja på "subjektivt tyckande" från "allmängiltighet".

Men DU vägra ju att svar på min fråga längst ned. Det var ju du som avsåg att vill man ha en förändring så börjar man med sig själv.

Så jag provar igen. Försök nu att svara på frågan vad TS skall förändra du anser ju att TS kan ju förändra sig själv.

Sedan vad är det TS skall förändra?

TS saknar ju intresse i att lyxkonsumera och vill bara lyfta pengar från kontot i yttersta nödfall. Hon vill klara sig på sin lön i första hand.

Så varför skall hon då ta av sina arv pengar för att uppfylla sambons önskningar om att "leva i sus och dus"  när hon inte har råd för att hon kanske haft oförutsedda utgifter,  lönen för tillfället bara för att hon inte vill att hennes arv pengar skall gå till "nöjen och onödig lyxkonsumtion"?

Den enda förändringen som TS skulle kanske göra är att ta e snabbantning och bli av med övervikten hon har. Tror hon skulle klara sig långt mycket bättre än ha övervikt på XX (sambons vikt) som kräver del i hennes pengar för hans egna höga nöjes skull. Han var ju aldrig villig att dela med sig av sina sparpengar till henne INNAN han fick nys om hennes arv och hur stor den summan var bara för att han ansåg ju också att de s.k "gemensamma utgifterna" och barnen skulle delas 50/50.

Så ja vad är det TS skall förändra hos sig själv? Det är ju du som säger det,. Men du utvecklar det ju inte för fem öre.

Jag tycker att ts bör fundera på varför hon aldrig berättat om sitt arv för sin man. Har hon inte velat? Varför i så fall? Eller har hon inte vågat? Varför i så fall? Och också ställa sig själv frågan om hur pass viktigt hon tycker att ärlighet och öppenhet är i en relation. Om hon inte tycker att det är viktigt så finns det ju inga problem. Om hon däremot uppskattar det i relation bör hon ställa sig frågan varför hon valt bort det och om hon vill fortsätta så.

Sedan är det inte helt oväsentligt vad ts man tycker, känner och tänker kring det här. Oavsett vad hon själv anser så kan ju mannen tycka annorlunda. Hur ställer hon sig till om han väljer att lämna henne för att han anser att hon är ekonomiskt oärlig och ogin?

Du glömde en sak. Det som är minst lika viktigt är hur TS uppfattar mannen.

Fast, TS har ju lite mer att gå på än känslor. För TS vet att han sålt hennes tavla, TS vet att han tagit sig in på hennes privata konton.

Att man som du helt bortser från dessa fakta, förstår jag inte. Dessutom har TS skrivit att hon tänkt berätta om arvet. Men just då passade han på att stjäla hennes tavla och sälja den till underpris för att köpa en TV.

Jag minns att du skrev när någon kommenterade just detta till dig, att du tyckte det kvittade. Du tycker alltså att det spelar ingen roll att han stjäl hennes saker.

Du tycker det kvittar att han är gränslös och stjäl från TS? 

Ja, vi har förstått det.

Jag tycker det är uppenbart varför hon inte berättat för sin man. För att slippa påtryckningar att använda pengarna

Min sambo var fly förbannad i fredags när jag kom hem från jobbet (han har semester). Han har på något vis kommit åt mina kontosaldon (vi har inte dosa så jag vet inte hur) och sett ett sparkonto med väldigt mycket pengar.

Han kräver nu att få del av dem.

Han.är helt rabiat eftersom han velat renovera hemma men jag har tyckt att det är onödigt då allt fungerar och vi totalrenoverade när vi flyttade in för 10 år sedan. Jag har även sagt att vi inte har råd.

Vi har halvt gemensam ekonomi, dvs alla gemensamma kostnader betalas från ett gemensamt konto dit vi lägger in pengar varje månad, men i övrigt har vi ansvar för våra egna kostnader. Han är ganska skrytig av sig om hur mycket han har på sparkontot, jag tror alla vi känner vet hur mycket det finns.

Han tycker även om att pika mig för att jag aldrig har pengar över. Jag har varit föräldraledig och tja, han tjänar bättre helt enkelt.

Pengarna på mitt "hemliga" sparkonto är enskild egendom genom arv efter mina morföräldrar. De hade testamente där allt utöver laglotten skulle delas mellan min mamma och mig. Det var ett herrans liv på min mammas syskon då det var mycket pengar, men morfar (som dog sist) hade bifogat ett brev där han tydligt skrev att de får skylla sig själva då de inte ens ringt på födelsedagar och jul, utan lämnat allt ansvar på att ta hand om dem på oss. Vi bor alla i samma kommun så inget avstånd att tala om.

Iallafall så har min sambo trott att de saker jag fick i bodelningen kom från min mammas arvslott och även den peningsumma som vi använde till en södernresa för några år sedan.

Jag har ansett att vi inte behövt mer pengar än vi har, och tänkt att det är bättre att ha dem i ett långsiktigt sparande tills de behövs, tex när barnen är äldre och ska bil och körkort, studiebostad osv.

Min sambo vill leva "så fint det bara går" och är nu jättesur för att jag bedragit honom ekonomiskt (hans ord) och tvingat honom att leva i slummen...

Vi bor i ett helt normal medelklassområde med bra skola, trygga resvägar och bra kollektivtrafik. Jag och barnen trivs och har många vänner.

Det gjorde/hade han med tills i fredags då han insåg att med mitt arv kan vi köpa ett hus i stans finaste kvarter, eller tagit över mina morföräldrar hus. Jag tror eg det handlar om deras hus. Det var stort, enormt faktiskt, och med gamla anor. Han har alltid fått något drömmande i blicken när vi pratat om huset. Dock ville jag aldrig ha det trotts alla underbara minnen då jag vet vad det kostat genom åren bara i underhåll och uppvärmning.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera hans ilska, eller få honom att förstå. Min mamma bara skrattade och tyckte att det var rätt åt honom, och att han nog var mest sur för att hans "stooora sparkonto" bara är en droppe i havet i jämförelse med mitt.

Jag vill dessutom inte spendera dessa pengar i onödan. Vi har ju allt vi behöver just nu. Äsch, jag skulle bara vilja hitta något sätt att få honom att förstå.

Och självklart vill hon skydda mannen från att överkonsumera. Varför skulle han få överkonsumera med hennes arv?