Problem med barn

Det låter som att du har svårt för det oförutsägbara som blir när man får ett barn. Livet blir både mer förutsägbart men även inte när man får barn. Det blir inte längre på dina villkor och det verkar vara svårt för dig. Att något annat styr din tillvaro, något annat måste komma före än dina egna behov.

När du beskriver dig själv och när du skriver ner ovanstående ts så får jag känslan av att ditt liv och det kring dig går lite mekaniskt. Det känns så iaf när man läser det som du skrivit. Du skriver ju själv att du tycker dig vara mer rationell än känslomässig.

Svårt att förklara vad du missar... Men helt klart är det så att du gör det! Du talar om barnet som ett objekt. En sak. Något som stör. Något som förstör. Och du verkar inte känna någon som helst samhörighet till ditt barn! DITT BARN. Ditt kött och blod. Din avkomma. Någon som en dag kommer ropa "pappa" efter dig. Som en dag kanske kommer be dig att läsa för honom/henne, be dig förklara det där svåra ordet som han/hon inte förstår, bli lycklig över att gå på en promenad i parken med dig sin pappa, eller en konsert,museum etc.

Har du någonsin velat ha barn? När du var yngre eller så? Såg du fram emot att få barn när din sambo var gravid? Eller ångrade du det direkt?

Du låter väldigt fyrkantig (sagt utan att låta nedlåtande så jag hoppas inte du tar det på det viset) eller så har du fått en förlossningsdepression (kan absolut hända män också)! Personligen tycker jag att du ska söka hjälp för detta. Du har ett barn som du inte knyter an till eller låter barnet knyta an till dig. Det låter inte sunt för någon av er. Framförallt inte för barnet.