Problem med barn

Jag ska försöka svara dig utan att låta moraliserande och döma dig. Det du skriver om är ju tabu men förbiflygning inre så ovanligt som man kan tro. Jag kan förstå det mesta du skriver. Var du kommer ifrån så att säga. Jag kan relatera till tankarna på nån nivå även om det vägs upp av att jag känner en stor lycka när mitt barn visar mig kärlek, lär sig något nytt etc. Det är väl den tillfredsställelsen du verkar gå miste om.

Sen tänkte jag på en sak till. Du skriver att du känner att du måste ta hand om barnet för att det inte kan ta hand om sig själv. Du nämner moral och normer. Finns det något annat som driver dig till att ta hand om? Typ mer känslomässigt? Inte bara ansvar. Detta kanske låter väldigt offensivt men jag funderar på om det har med din förmåga att känna empati att göra? Upplever du att du känner mycket empati för andra i din omgivning? Upplever du att du i allmänhet är bra på att visa kärlek?

Det skulle ju kunna vara någon förlossningsdepression eller något. Men på sätter du skriver får jag känslan av att detta handlar mer om hur du är som person.

Jag har fortsatt att fundera kring detta och läst hundratals inlägg skrivna av föräldrar som älskar sina barn.Jag börjar nog kunna föreställa mig lite smått hur det känns för någon som har dessa känslor. Genom att exempelvis visualisera små, skrattande barn som kommer springande mot mig. Jag har ju haft känslor för kvinnor, katter och en del annat också, känslor för barn är bara en variation på samma tema. Vissa av mina känslor är tillåtna eftersom de inte hindrar mig från att leva ett intressant liv.

Men jag tror så här. Självklart finns det primitiva, evolutionära känslor som styr föräldrar mot att tycka om sina barn. Men utöver det är det troligen också ett kulturellt fenomen precis som så mycket annat mänskligt beteende. I många delar av mellanöstern älskar man Allah över allt annat. Och det gör man endast på grund av samhällskulturen och förtrycket. Älskar du Allah över allt annat? Har du svårt att föreställa dig hur det känns att basera ditt liv på religiösa riter? Har du en brist om du inte känner samma sak? Behöver du en diagnos om du inte känner samma sak som alla dessa miljoner människor?

Chansen är stor att denna symbolik går att överföra på mig. Att jag inte älskar mitt barn är inte en brist. Det är en befrielse. Det är en befrielse från dels en kulturell norm men också från en känslomässig norm. Även jag har förmågan till dessa primitiva känslor men om man har tillräckligt med rationell motvikt till dem så blir de så små att de inte längre märks.