Problem med barn

Om jag förstår dig rätt är din tolkning att du har svårt att knyta an till barnet för att du är rationell och inte känslomässig?

Jag hänger inte med sär och tror att du för att få en koppling till ditt barn bör analysera om.

För det första - det är mer rationellt att umgås med sitt börn och stötta det i sin utveckling än att tex spela brädspel - så om det handla det om det skulle du ha lättare att engagera dig i barnet än i brädapelet av strikt rationell skäl.

Jag antar också att du faktiskt njuter av dina känslor under handlings gång när du spelar spel eller köper en ny nöjespryl, att det faktiskt många gånger är känslorna som styr dig fast att du inte tänker på det. Det finns ju inget strikt rationellt i att ägna tid på att spela brädspel tex.

Däremot kanske du inte upplever känslprna på samm sätt som andra (eller som du föreställer dig att andra upplever känslor). Och jag tror att det är det som kan stå i vögen för dig. Du har en bild av hur en föräöder ska styras av och fyllas upp av sina känslor och när du inte lever upp till den bilden går du hellre undan än är föräöder på ditt sätt. Det finns fler än ett sätt att vara en bra förälder och om du nu är så rationell kan du nog rätt snabbt förstå det liksom att det är bättre för barnet att ha två trygga vuxna runt sig än bara en.

Så om du ska handla rationellt är det logiska att finnas kvar för barnet eftersom det rent objektivt sett (helt utan känslor inblandade :)) är det bästa för barnet.

Däremot måste man inte anse spädbarnstiden rolig, det är långt ifrån alla som gör. Det är många mammor som har vittnat om här på fl hur de klättrat på väggarna under föräldraledigheten.

Men nej det finns ingen rationell anledning att överge sitt barn i din situation ocj som du själv skriver har du ju nära till känslorna i många fall. Snart kommer barnet kunna dela fler av dina intressen ochbdet kan bli roligare för dig. Men att alla andra föräldrar uppfylls av så mycket känslor så att alla lekparksbesök förvandlas till rena nöjen ska du nog tänka om kring. Många aspekter av småbarnstiden är tråkiga - för de flesta. För det verkar ju vara det bland annat som du hakar upp dig på, att det finns så mycket annat som är roligare (och att ta stora beslut från det lutar ju åt att man snarare styrs av sina känslor än av det objektivt bästa - det rationella).

Fast jag menar givetvis i ett större perspektivv. Om du går utanför dig själv och de mål du sätter upp för dig själv för att de stimulerar dig är det mer rationellt att ta hand om och fostra sin "avkomma" än att hitta på nöjen för sig själv.

Jag förstår att du har mål för dina näjen pcj ditt arbete och att du skapar en bra metod att nå de målen, på samma sätt kan du sätta mål och en rationell metod för att ta hand om ditt barn. Att ta hand om och fostra ett barn handlar faktiskt väldigt mycket om organisation, planering och att skapa strukturer och vettiga metoder och förhållningssätt. Det handlar inte alls bara om känlslor och är långt ifrån bara en känslomässig utmaning.

Jag håller inte med om de gränser du sätter mellan rationellt och känslomässigt, verkar snarare som att du med det avser stimulerande och inte stimulerande.

Om även din ex valde att utföra sina nöjen framför att ta hand om barnet - skulle du verkligen tolka det som ett rationellt beslut?